Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Världens största fest"

2004 var en ung Tomas Skogs med och spelade upp Mora IK i elitserien.
Nio år senare fick han lyfta SM-bucklan efter att ha spelat sin andra raka final.
– Det finns helt klart likheter, tänk att få vara med om två så stora händelser innan man ens fyllt 30, säger Skogs tacksamt.

När vi träffar Tomas har det gått precis en vecka sedan hans Skellefteå säkrade guldet efter fyra raka segrar i Slaget om Norrland.

Alla förutspådde en tuff batalj, men så fel de hade.

– Ingen hade väl trott att det skulle bli 4–0, men de flesta verkar överens att det var rätt lag som vann. Till och med Luleåspelarna jag pratat med sa att de förlorade mot ett bättre lag.

Vi möter upp den färske svenske mästaren när han precis klivit av tåget från Arlanda.

– Nio timmar i bil vill jag inte åka, så då fick det bli flyg till Arlanda och tåg därifrån. Det är inte helt lätt att ta sig hem och man är inte så social under hockeysäsongen. Nu ska jag träffa kompisar som jag inte sett sedan i somras.

Det var meningen att några av vännerna skulle komma upp till Skellefteå för att se kompisen i SAIK-tröjan spela SM-final.

De fick avboka resan.

Även Tomas mamma och pappa blev "drabbade" av den västerbottniska lagmaskinens överlägsenhet.

– Här hade man planerat så att de skulle kunna se match fem, sex och sju, berättar Tomas.

Men efter fyra matcher tog finalserien slut en torsdag, föräldrarna kom dagen efter.

– De har ju skjutsat och ställt upp med allt möjligt och nu skulle de få vara på plats, kanske se tre finalmatcher och så blev det ingen alls.

– Klart de gläds åt guldet, men tråkigt att de kom en dag för sent. Det hade varit roligare med mamma och pappa på plats och vi fått avgöra på hemmaplan.

Även kompisarna kände sig lurade på konfekten.

– Jag fick flera sms inför den fjärde matchen där jag uppmanades att slå indianare, säger han med ett skratt.

Men ingenting bet.

När många trodde att Luleå skulle komma ut som hungriga tigrar i den fjärde matchen, visade de i stället upp en tamhet som inte skådats under de första finalmatcherna.

– Det verkade som att luften gick ur när de inte vann tredje matchen, då var Luleå bättre än oss, erkänner Skogs.

– Även fast vi sätter rekord med 12–1 i slutspelet och vinner finalen med 4–0, måste vi se ödmjukt på det hela.

– Ta bara semifinalen mot Linköping, där vi förlorade första matchen och tre fick avgöras i sudden. Det är små marginaler i den här sporten, det har man lärt sig under alla år.

Tomas berättar om firandet, när tusentals fans tog emot guldhjältarna mitt i natten efter den sista finalen och hur ännu fler hyllade laget på torget dagen efter.

– Helt fantastiskt, som att man fick vara med om världens största fest. Det här är ett minne för livet.

Den 29-årige Morakillen drömmer om att få avsluta karriären i moderklubben.

– Men det är ett tag dit. Jag vet inte alls hur det blir till nästa säsong. Jag har fått ett kontraktsförslag från Skellefteå och det finns en handfull andra lag som är intresserade.

– Jag funderar väldigt mycket på hur jag ska göra.