Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Världens sorgligaste författare

Richard Yates är den amerikanska ensamhetens främsta krönikör. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, och allt däremellan är egentligen en chimär av samhörighet. Det är den ensamheten som är Richard Yates ämne.

Norstedts har under de senaste åren gett ut tre av hans romaner, med Revolutionary road som kronan på verket, och nu ger de ut novellsamlingen med den nästan parodiska Yates-titeln Elva sorters ensamhet.

När den gavs ut 1962 jämfördes novellerna med James Joyce Dublinbor; Richard Yates skildrar på samma sätt ett antal människor, av olika typer och från olika samhällsklasser, kring New York.

Han skrev om Amerikas storhetstid under efterkrigstiden, när stormakten sträckte på ryggen och fick ambitionen att vara hela världens pappa. Underbara dagar låg framför dem som ville och hade förmågan att klösa till sig en bit av kakan, men Richard Yates vänder i stället blicken mot dem som står sist i kön, som inte har en rimlig chans att nå fram till buffébordet medan läckerheterna ännu står framdukade.

Kontorsråttor, ensamma hemmafruar, krigsveteraner, sjuklingar och utsatta barn befolkar hans noveller. Denna hans första novellsamling gavs ut efter debuten Revolutionary road. Här finns några riktiga mästerverk, men som helhet når samlingen inte upp till nivån i de tidigare till svenska översatta romanerna.

Här skriver han om en man som ligger och tynar bort på ett sjukhus medan frun är ute och roar sig med en annan karl, om relationen mellan en lärare och ett mobbat barn, om en man som mister sitt jobb och försöker hålla skenet uppe för sin hustru, om en sergeant i armén som bemödar sig om att fostra goda soldater och långsamt vinner mannarnas respekt, men vars kompetens skrämmer de överordnade som ser till att oskadliggöra honom för att inte själva se dåliga ut …

Novellen En riktig liten martyr berättar om en man som endast är riktigt bra på en sak – att misslyckas. Han lyckas inte ens med föresatsen att dölja att han fått sparken för sin fru. I den novellen om att bejaka sina misslyckanden är det lätt att se Richard Yates själv. En man som i det närmaste vällustigt närmar sig sina egna misslyckanden, gottar sig åt dem som andra gottar sig åt applåder och succéer.

Richard Yates är förstås inte ensam om att skildra människans ensamhet och vantrivsel i tillvaron. Men medan andra författare inte sällan nöjer sig med att låta yttre faktorer förklara olyckan – fattigdom, skilsmässor, sjukdom, arbetslöshet – finns det i undertexten hos Richard Yates alltid en insikt om att det yttre blott är ursäkter. Kanske söker vi rentav upp våra misslyckanden för att få en orsak till den där svarta klumpen som ligger och fräter i våra inre.

Den nyvunna populariteten för Richard Yates ger hopp om fler översättningar av likasinnade efterkrigsförfattare. Själv önskar jag mig en återutgivning på svenska av John Cheevers samlade noveller.