Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Var finns vuxenvärlden när barnen sörjer?

Så hände det som inte får hända - en bilolycka förändrade Madeleines barndom. Hon fick aldrig chansen att bearbeta sorgen ordentligt, och fick barndomen förstörd av depressioner och ätstörningar.

Vi borde prata om döden. Ja, det är en gammal klyscha, men väldigt sann om man ska tro Madeleine Stenberg och vad hon har upplevt. När hon var nio år dog hennes pappa i en bilolycka. Det förstörde halva hennes liv främst på grund av att vuxenvärlden svek henne. Mamman blev plötsligt ensamstående med tre barn och hade sin egen sorg att bearbeta. Hemma pratades det sällan om pappans död. I skolan var stödet frånvarande.

– Jag minns att skolpsykologen bad mig rita bilder, men pratade inte med mig. Herregud vad jag blev trött på det. Det var tydligen lösningen, "att rita en bild". Vad åstadkom det? Är det så enkelt som att rita en bild? Man fick ingen chans att bearbeta det, utan man skulle gå vidare. Jag var deppig hela tiden, men visste inte varför. Det var som en avsaknad i kroppen, berättar Madeleine.

Sorgen tog sig snart uttryck i ätstörningar och en besatthet av vikt. Efter en klassresa i årskurs sex så sprang hon direkt ut på toa och vägde sig. Hon tog på sig bylsiga kläder och ljög om att hon åt i skolan.

– Jag var besatt av vågen, vägde mig varje morgon eller där jag kom åt. När jag var hos en kompis så ursäktade jag mig och cyklade till mormor som hade en våg hemma, vägde mig och cyklade tillbaks, säger hon.

Problemen fortsatte fram tills 19 års åldern. Då hade hon hoppat av gymnasiet och flyttat från Orsa till Falun. Kort därefter blev hon gravid med William och livet vände. Madeleine läste ifatt gymnasiekompetensen, kom in på högskolan, och fick så småningom sin lärarexamen 2012.

Den plötsliga förlusten av pappan hade nästan tagit död på henne själsligt. Madeleine började äta vettigt först när hon blev gravid, för barnets skull. Då hade hon inte ätit frukost sedan femteklass. Att vänta barn gav livet tillbaka.

– Jag bara kände att det var rätt. Jag hade varit ledsen inombords så länge, men blev lycklig. Helt plötsligt så kände jag, att om jag fixar detta så går allting. Jag blev trygg i mitt liv, fick ett mål. Om jag inte fått William vet jag inte hur jag skulle ha levt i dag.

Under lärarutbildningen skrev Madeleine en kandidatuppsats om barn i sorg. Ett ämne som annars inte ens togs upp på utbildningen. Hon upptäckte hur lite forskning det fanns i ämnet.

– Samhället tror någonstans att barn läker sig själva. Jag fick intryck av att det finns en begränsad tid att sörja på, att det är betungande när barn blir ledsna. Är man barn och det har gått ett antal veckor så ska man vara glad och sprallig igen. Vem har kommit på idén att barn sörjer en mindre tid? säger Madeleine.

Hon menar att barn är väldigt bra på att dölja sina känslor, som kameleonter. Själv hade hon en mängd tankar i huvudet när hon var liten, men visade upp en glattig sida utåt. Hon funderade mycket över olyckan. Fantiserade om hur det hade gått till och hade blodiga skräckbilder i sina drömmar. Skapade en drömvärld där pappa kanske levde ändå.

I dag kan hon ändå använda sina erfarenheter både i sitt jobb och i sin mammaroll. Hon har en nära relation med sina elever och räds inte att svara på något. Med William är hon helt öppen om ämnet.

– Jag har alltid varit öppen med döden för William. Redan när han var liten och frågade om det tog jag den diskussionen på ett naturligt sätt. Jag tror att den öppna dialogen har gjort att han inte är så oroad över döden, utan att det är lika naturligt för honom som att man föds, förklarar hon.