Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Välskriven tragedi av Kling

Johan Kling fortsätter att sätta ord på utanförskap och misslyckanden. Cecilia Ekebjär har läst hans nya roman som är en lägesrapport från ett framgångssjukt land.

Annons

Johan Kling återvänder till de teman han kan bäst i sin nya roman. Mannen som hamnar utanför och Stockholm som arena. I debutfilmen Darling (2007) är det Bernhard som mister både jobb och hustru och trampar runt i mexitegelvillan innan han tar sig ut på Stockholms gator. I debutromanen Människor helt utan betydelse (2009) heter karaktären Magnus, han vandrar Stockholms gator under en dag samtidigt som misslyckanden staplas på varandra.

Kling beskriver lyhört de här männen, de helt vanliga personerna som hamnar lite snett, och hur snabbt det kan skena utför. Han säger "det kunde varit du, det kunde varit jag".

I Glasmannen följer läsaren Felix. Han som strök sina skjortor, dansade med vackra kvinnor, beställde mat på restaurang och hade ett jobb att skryta om.

I tillbakablickar ser läsaren förändringen, den gradvisa, hur Felix börjar dra sig undan, fälla ned blicken, sluta prata, och till slut isolera sig helt från människor. Han tillbringar dagarna i sin lilla lägenhet som han inte har råd att köpa när föreningen ombildas, och så flanerar han, en stadsdel i taget. Kling är en lysande Stockholmsskildrare och visst märks det att han läst sin Söderberg.

I bakgrunden finns en mamma som tog sitt liv, en pappa som slutade finnas till hands.

Felix ältar sitt liv, sin status, sitt utseende och sina möjligheter utan att komma framåt. Han vill vara framgångsrik, en sån som har bil med stort lastutrymme som vårdar sin bostad och sig själv, som ställer krav på föräldramötet som säger "att tid är en bristvara". En betydelsefull person.

Men så händer det, ett arv är på väg.

Felix köper en ny överrock - och får delvis nytt självförtroende, ett tema som Nikolaj Gogol gjorde känt i sin tidiga 1800-talsroman Kappan.

Med sin nya rock lyfter Felix blicken, går på krog och får napp hos den rödhåriga i baren.

Han gör storslagna planer, giftermål, barn, umgänge och semesterresor.

Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att det inte blir så.

Det är svårare att ta sig in i samhället igen än att rasa ut.

Johan Kling ger en lägesrapport från ett samhälle sjukt av framgångshets, med människor som är beredda att köra ut sin granne på gatan för ett kliv i bostadskarriären. Och människor som är satta att hjälpa hellre hjälper sig själva.

Jag gillade Klings språk redan i debutromanen, ett exakt, sparsmakat och välavvägt språk.

I Glasmannen har han utvecklats, slappnat av en aning, och vågat sig på mer färg. Felix inre monologer som kommunicerar direkt med läsaren är ibland riktigt roliga, åt det mörka hållet så klart.

Dystert? Ja absolut. Det är en tragedi, men en välskriven sådan.