Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vakuumet när förlåtelsen uteblir

Annons

I en rasande intressant text i Helsingborgs Dagblad konstaterar författaren Kristian Lundberg med sammanbitet allvar att han vägrar förlåta poeten Mohamed Omar. På sitt typiska strama och stränga vis redogör Lundberg för den hatkampanj som Omar bedrivit mot framför allt judar och homosexuella.

Omar gav nyligen ut en liten ångerfull skrift där han ber om ursäkt. Somliga har menat att vi borde ge honom en andra chans. Men Lundberg är skoningslös. Han vägrar.

Nu råkar Lundberg veta en del om förlåtelse. Eller åtminstone om det vakuum som uppstår när den uteblir. 2006 recenserade han av svårbegripliga anledningar en bok som ännu inte var skriven. Lundberg blev ögonblickligen paria inom den lilla klubb som är svenskt kulturliv. Uppdragen uteblev och han tvingades ta jobb som daglönare i Malmös hamn. Upplevelserna har han skildrat i den prisade boken Yarden som den 6 oktober blir drama på Malmö Stadsteater. Framgångarna har bäddat för Lundbergs återkomst och därmed även denna hans text om Omar som publiceras i samma tidning som han en gång fick sparken från.

Är det här Kristian Lundbergs hämnd? Det skulle han nog inte erkänna ens under pistolhot. Hur det nu är med den saken så är Lundberg inte ensam om sin kompromisslösa hållning. Han har själsfränder lite varstans.

Häromveckan spelade en taxichaufför i New York in Paris Hilton, ett slags amerikansk Alice Timander, när hon gjorde ett djupt homofobiskt utfall mot bögar. Ljudupptagningen spreds och Hilton har sedan dess lagt mycket möda på att be om ursäkt. Men den tongivande homosexuella fotografen Bruce LaBruce bara skakar på huvudet. Och i detta nu förblöder Hiltons status som gayikon.

Några dagar dessförinnan dök det upp ett fotografi på Twitter. Bilden är tagen på en skivbutik i London och föreställer den amerikanske artisten Chris Browns senaste skiva. På omslaget skymtar ett gult klistermärke utformat som ett varningsmeddelande. Kisar man ser man vad det står: "Köp inte den här skivan. Denna man slår kvinnor". Bakgrunden är att Chris Brown 2009 dömdes till skyddstillsyn och samhällstjänst för att ha misshandlat sin dåvarande flickvän, sångerskan Rihanna.

Gemensamt för dessa berättelser är att syndarna bett om förlåtelse. De har sannolikt också lidit. Särskilt Chris Brown. Han har skymfats systematiskt. Radiostationer har bannlyst hans musik. Inför hans kommande Sverigekonsert i Globen har det talats om bojkott. Men innebär hans själavånda att han sonat sitt brott? Kan en kvinnomisshandlare någonsin få sin skuld avskriven? Den som gjorde sig besväret att trycka upp varningslappar och sedan i smyg klistra dem på Chris Browns skivor tycker nog inte det.

Är denna ovilja att förlåta smittsam? Kan den utveckla sig till en folksjukdom? Och i så fall - jag som hånler åt Omar, Hilton och Browns öden - är jag drabbad?