Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vågar vi verkligen lita på Peace & Love igen?

Nyheten om Peace & Love-festivalens återkomst togs emot med stor entusiasm. Här i tidningen illustrerade vi beskedet med en fågel Fenix som på nytt slår ut vingarna över Borlänge.

Ett sätt att se på beskedet är så klart att festivalen, just som det där fjäderfäet i den egyptiska mytologin, reser sig ur askan. Att det goda segrar. Som i vilken hjältesaga som helst.

Ett annat är att det faktiskt var arrangörerna själva som fick sådant storhetsvansinne att de flög rakt in i elden. Att ledningen länge varit farligt nära och att det senaste försöket slutade med att arrangemanget fick ställas in bara veckor innan.

Hela upplägget vilade på osäker grund. Kostnaderna var höga och givna och intäkterna något man bara kunde hoppas på. När juristerna väl fick städa upp i röran fanns 75 miljoner i skulder, av vilka konkursen knappast kan väntas återbringa mer än en bråkdel. Där fanns tusentals unga människor som satsat sommarkassan på en svindyr biljett och som nu stod utan såväl ringande öron och sommarflört som pengar och biljett.

Agerandet – att gå i konkurs och börja om på ny kula i en nystartad juridisk person – är inte fel i sig. Ett misslyckande är inte hela världen. Men den krögare som stänger sin restaurang, hänvisar personalen till den statliga lönegarantin och sedan öppnar igen kort därpå möter sällan den entusiasm som festivalarrangörerna nu gör.

Förgrundsgestalten Jesper Heed slog i gårdagens tidning fast festivalens betydelse "För människorna. För staden. Och för regionen.". Kvar har han att övertyga samliga dessa om att samma sak inte händer igen. Givet hur det slutade förra gången får nog både den som köper en biljett och den som tecknar ett avtal med festivalen se det som ett högriskprojekt.

Den aska arrangörerna nu lyfter festivalen ur är ju inget annat än de lurade biljettköparnas och snuvade leverantörers pengar – och de har som sagt redan brunnit upp.

Just betydelsen för staden och regionen bidrog föresten till den hybris som fick Peace & Love att gå om intet. Resan från den då så unika stadsfestivalen, och det där trevliga tältandet med vännerna på Folkets Parks gräsmatta, till landets största festival, var inte bara av godo. Det är det faktiskt sällan när små ideella och luststyrda kulturinitiativ går till att bli en del av en kommunal profileringsstrategi.

Med festivalens storlek försvann såväl besökarnas gemyt som arrangörernas förnuft. Sista åren stod tälten så tätt att tillvaron på campingen påminde om den för burhöns. För att stå sig i kampen om de flyktiga massorna av konsertbesökare tilläts bokningskostnaderna att skena.

Borlänges kommunalråd Jan Bohman (S) var så klart direkt framme och lovade den pånyttfödda festivalen stöd, ekonomiskt såväl som i andra former. Bohman (S) bör vara försiktig med sina löften.

För visst bedyrar såväl Jesper Heed som den nya stiftelsens ordförande Tiina Ohlsson att man nu ska åter till rötterna. Men vilken ser då Ohlsson vore festivalens drömbokning?

U2.

Och så var vi där igen.