Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Utvärderingsbyråkratiskt nonsens

Annons

Det är ”komplett nonsens” konstaterade socialminister Göran Hägglunds (KD) presstalesperson när han häromdagen ombads kommentera att närmare en tiondel av landets läkare under ett dygn skrivit under det så kallade läkaruppropet.

Kärnan i läkarnas kritik av vården är de styrmodeller som brukar sammanfattas med begreppet ”new public management”, NPM. Marknadsinspirerade organisationsmodeller och omfattande mätningar av effektivitet, riskerar att gå ut över patienterna, menar läkarna.

Innan man avfärdar allt vad ekonomistyrning och effektivitetsmått heter bör man förstås fråga sig om det verkligen var så att vården var bättre förr. Om man ser till de medicinska resultaten är det knappast så. Under samma period som de kritiserade styrmodellerna införts har behandlingsresultaten generellt sett förbättrats.

Att vi mäter och utvärderar mer än tidigare har sannolikt bidragit till att göra vården bättre och mer jämlik då skillnader mellan vårdenheter och landsting blir lättare att uppmärksamma, samtidigt som det blir enklare att se om de skattepengar som satsas används på bästa sätt.

Samtidigt är det uppenbart att NPM lett till problem, inte bara i vården utan även i många andra offentliga verksamheter. Det understryks inte minst av företrädare för Läkarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Polisförbundet i en gemensam debattartikel i måndagens Dagens Nyheter.

Framväxten av allt mer omfattande kontroll- och utvärderingssystem går ut över verksamheterna, konstaterar artikelförfattarna. Läkare tvingas rutinmässigt registrera olika livsstilsfaktorer hos patienterna i stället för att göra professionella bedömningar. Lärare klagar över att kraven på dokumentation tar tid från undervisningen. Poliser får ägna sin arbetstid åt att rapportera in statistik eller prioritera brott som är lätta att lösa och som därför ger fina diagram i powerpointpresentationerna.

Utvärderingar och statistikinsamling behöver i sig inte vara ett problem. Men i många fall tycks statistiken bli ett mål i sig, snarare än ett instrument för att se om verksamheten bedrivs på rätt sätt. Läkarnas, lärarnas och polisernas roll blir att tillfredsställa utvärderingsbyråkratins aldrig sinande aptit på statistik, snarare än att använda indikatorerna som stöd i det egna arbetet.

I debattartikeln efterlyses dialog med regering och opposition om hur professionerna kan få en ökad roll i styrningen av de offentliga verksamheterna. Det är förstås vällovligt. Men vad som framförallt behövs är ett kulturskifte där verksamhetscontrollers och utvecklingsstrateger inser att de som vet hur en verksamhet skulle kunna bli bättre i de allra flesta fall är de som jobbar mitt i den.

SVEND DAHL

Liberala Nyhetsbyrån