Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Uppoffringar i samhällets tjänst

Annons

Jag pratade nyligen mobiletikett med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.

Han berättade att han alltid svarar på sms inom en sekund.

Det satt i sedan tiden som Säpochef då han var skyldig att vara tillgänglig dygnet runt.

Anders Danielsson är maratonlöpare. Det är inget problem. Han svarar även i löpspåret.

Jag frågade om han förväntar sig samma tillgänglighet från sina nära medarbetare. Han svarade ja. Men att han aldrig uttalar sådana krav. Det är underförstått.

Det är lätt att känna sig kluven inför en sådan hängivenhet.

De statliga institutioner han är chef för tjänar säkerligen på hans närvaro. De övriga medlemmarna i hans familj gör det kanske inte alltid.

Jag vet inte om detta var en konflikt för tidigare generationer. Jobbet eller familjen? Var det ens en fråga för politiker och tjänstemän i Olof Palmes generation? Kanske. Men i Tage Erlanders? Det är klart det var en konflikt men ansågs den legitim? Uttalades den? Att jag fascineras av en hög ämbetsmans arbetsvanor beror sannolikt på att jag är uppvuxen i en brytningstid vad gäller synen på familjen, könsroller, privat och offentligt.

Vad innebär det att tjäna ett samhälle?

Vad är ett samhälle?

Migrationsverkets generaldirektör är första generationens akademiker. Han var utomlands första gången i sina sena tonår. Han gjorde en klassresa via universitet, militärtjänsten och polismyndigheten. Hans idé om att tjäna ett land är sannolikt präglat av dessa erfarenheter av det gemensamma.

Själv är jag uppvuxen mittemellan det gamla och det nya Sverige. Jag gick i offentliga klassblandade skolor. Jag tillbringade min uppväxts helger i simhallen och orienteringsspåret. Jag försökte lära mig spela trumpet i musikskolan. Jag inkallades till värnplikt men slapp lätt undan genom att hävda att jag hade svårt med grupparbete. Vissa av de institutioner som format mig finns inte kvar i dag, andra är privatiserade till oigenkännlighet.

Jag kan leva ett liv där jag endast ser och har utbyte med människor som är som jag, samma hudfärg, samma erfarenheter, samma socioekonomiska villkor. Jag korsar många geografiska gränser men kanske färre sociala än vad en person som aldrig lämnat Sverige gjort. Jag kan röra mig i samma bubbla över hela västerlandet.

Min föreställning om plikt är nog präglad av detta. Min pliktkänsla är liksom privatiserad: den gäller först och främst mina allra närmaste.

Anders Danielssons mobilvanor hänger ihop med det här.

Jag känner respekt för en människa som viger sitt liv åt ett statligt verk men ställer samtidigt insinuanta frågor om hur den makthavaren hanterar sina allra närmaste.

Kan man samtidigt vara tillgänglig för sin familj och för sitt samhälle?