Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Underkänt för eldigt framförande av Mozarts rekviem

En ytlig scenisk regi av barns anklagelseakt mot vuxna smittar av sig på den musikaliska tolkningen och Jens Runnberg ger föreställningen Mozarts rekviem underkänt.

Utan tvekan var det Folkoperans framgång med en scenisk version av Carmina Burana, att låta vår samtid genom äldre kvinnors berättelser möta en text från högmedeltiden, som inspirerade institutionen att göra något liknande med Mozarts minst lika populära rekviem.

Sceniskt formar sig Mozarts rekviem, som gavs i Kristinehallen i Falun på torsdagskvällen, till en anklagelseakt från barnen till de vuxna – miljöförstöring, gifter och krig tänks vara samtidsproblem, som den katolska dödsmässans text om vägen från purgatorium till frälsning för själen efter döden, kan adressera med en ny dynamik.

Tanken är kanske inte så långsökt. Det finns ett ansvar, en skuld, för generationen som rimligen är närmare döden än barnen, för hur barnens längre resa fram till döden ska bli, medan barnen ännu äger en oskuld (vi trasslar inte till det med arvssynden).

De tre blöjbarn från Falun som storögda lyfts mot taket i Kristinehallen är i en annan livsfas än en kräsmagad, snart 50-årig konstmusikrecensent.

Det börjar med hjärtslag. Någon av Kristinehallens högtalare är spräckta och kan inte hantera basfrekvenserna, men barn efter barn gör entré i till en stafett med hjärtljud.

Från scentaket hänger ett svart klot. Mitt på ett rosa fonddraperi finns ett allseende öga och på sidorna om det hänger två videoskärmar som visar tämligen endimensionella, nästan stiliserade naturbilder, ibland rörliga.

Det finns naturligtvis en konstnärlig risk att ta in barn i föreställningen. En månghundraårig text om döden och den kristna föreställningen om hinsidan som kompositörer inspirerats av sedan 1400-talet har helt enkelt visat sig ha en verkshöjd som samtida barnslig förundran och inlägg i dagspolitiska frågor är på oändligt avstånd ifrån.

Det funkar inte.

När det är som sämst är det som plakatteater – så platt och så övertydligt kring den anvisade reaktionen att ett öppet möte med publiken kortsluts: "Fattar ni inte? Skärpning!", skriker ett barn till publiken och ett annat håller ett anförande om att "helt vanliga produkter" har "cocktaileffekter" med giftblandningar som får fruktansvärda följder enligt en konspirationsteori som indikeras av att "en text tagits bort från Naturvårdsverkets hemsida".

Barnen dör i kramper på scenen av denna cocktail.

Det regnar konfetti från taket, barnen framför en obegriplig dockteater på en miniscen på scenen, tidningar med dåliga nyheter som vuxna inte får stopp på rivs sönder, det svarta klotet kommer ödesmättat, eller komiskt, i rörelse.

De barn som sångarna gestaltar blåser upp svarta ballonger och släpper dem mot skyn.

När brandlarmet går alldeles mot slutet tvekar många att gå ut – det kan ju vara en del av den konceptuella regin; regissören kanske till och med vill visa på allvaret och faran för världen så här tydligt?

Musikaliskt då? Ja, det är som att den ytliga sceniska framställningen smittar av sig.

Mozarts rekviem vinner på att präglas av ömhet, allvar och något av en sordinerad andaktskänsla inför det musikaliska stoffet. Men dirigenten Henrik Shaefer visar inget av detta.

Han driver Dalasinfoniettan och kören till en expressivitet, ett bett och en eldighet som inte alls är kongenial med rekviets mål.

Med undantag för inledningen till Confutatis maledictis, där det blir rörigt, klarar kör och orkester väl den utmaning Shaefer ställer dem inför med genomgående uppdrivna tempi.

Men så här illersnabbt framfört fäster inte Mozarts rekviem. Hur mycket Introïtus och Lacrimosa hade vunnit på att få sjunka in på ett annat sätt, var helt uppenbart

Det hjälper inte med de genomgående starka sånginsatser som de fyra solisterna bidrar med, där basen Lars Arvidsson utmärker sig särskilt, inte minst i den utmanande öppningen i Tuba mirum.

Underkänt.