Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Typiskt svenskt

Färgerna är grådassiga, eländet stort och tempot makligt. Lasse Hallström gör en typisk svensk polisthriller av succédeckaren Hypnotisören.

Annons

Det är blodbad redan under förtexterna. Kriminalkommissarie Joona Linna kommer till en gymnastiksal där en osedd mördare gått loss med en kniv i varmt kött. En tekniker säger åt honom att inte korsa en blå linje målad på golvet, vilket han så klart gör. Att Joona Linna är en klassisk polishjälte, den där ensamvargen som jobbar på sitt eget vis, etableras snabbt. Nykomlingen Tobias Zilliacus lyckas göra ganska mycket på ganska litet utrymme.

För ganska snabbt flyttas fokus till den här filmens två verkliga stjärnor, Lena Olin och Mikael Persbrandt.

De två proffsen skapar snabbt en realistisk känsla i sitt krisande par. Det blir nästan lite Norén light när Simone (Olin), plågad av tillitsproblem, konstant straffar sin svikare till make, Erik (Persbrandt). Hennes svartsjuka triggas när han får ett nattligt telefonsamtal och dras in i det fall som Joona Linna utreder.

Erik råkar nämligen vara hypnotisör och hans kontroversiella tjänster efterfrågas när det visar sig att en ung pojke, som ligger i koma på ett sjukhus, är det enda vittnet till den blodiga slakten.

Grundhistorien är ganska fånig och så tröttsamt förutsägbar att det bara är att gratulera Lasse Hallström till det korrekta valet att tona ner mycket av bokens trams och fokusera på det som går att vinna kvalitet ur.

Han tar oss med genom ett vintertrött Stockholm, fullproppat med trasiga människor och det bränner till av spänning vid några tillfällen. Men framförallt är detta Lena Olins show, och det är både på gott och ont. För tempot dras ner och ibland är handlingen nästan stillastående medan hon excellerar som krisande maka och mor.

Lasse Hallström har intressant nog lämnat USA och efter 25 år gjort en thriller på ungefär exakt det sätt som svenska thrillers brukar göras. Färgerna är grådassiga, eländet stort och tempot makligt även om skådespeleriet är vassare än vanligt och fotot mycket snyggt.

Resultatet är helt ok men om Oscarsjuryn blir hypnotiserade av Persbrandts mässande stämma återstår att se.

(TT Spektra)

Annons