Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tusen och en bild – Sven Åsbergs resa från Bleckåsen till Metropolitan

Bakom kameran hittade den blyge bondpojken från Alsenbygden skydd.
Fotografyrket har tagit honom till 100-talet länder och till flera av världens värsta oroshärdar. Han har även mött världsledare, kungligheter, filmstjärnor och flera av sportens superstjärnor.
I ett torp bortom vägar, el och telefon, lever Sven Åsberg i en avskildhet där han inte kan ha det bättre.

Efter att med råge passerat Alsen, ställer jag min bil vid avfarten mot en skogsväg. Där hämtar Sven Åsberg mig med sin bil. Vi åker rakt in i skogen, över stock och sten.

När han drar i handbromsen på Volvo kombin, pekar han på en delvis övertäckt motorcykel och säger:

– Den är min. Det är en gammal enstånkare på 650 kubik.

Strax intill står två bilar, en övertäckt Citroën och en avmattad Volvo. Sven lägger handen på Volvons motorhuv och kommer osökt in på historien om hur han träffade Muammar Khaddaffi – och fick en välsignelse av hans far.

Överraskningarna och historierna ska visa sig avlösa varann under vårt möte, och jag tänker stilla för mig själv att jag står framför en verklighetens Forrest Gump eller Allan ”Hundraåringen” Karlsson.

Vi följer en lång vältrampad stig som tar oss upp till en stor öppning i skogen, där Svens torp tronar längst uppe i en backe. Därinne är hemtrevligt inrett med vackra tapeter och en stil som hämtad ur ett inredningsmagasin.

– När jag var fem sex år var jag rädd för allt, jag grät bara de pekade på mig. Eftersom jag aldrig vågade prata med folk, så var det lättare att fotografera, säger Sven.

Han började med boskapen, och hans första experiment med att fotografera med blixt skedde i ladugården.

– Jag blandade magnesium med metallspån och tände på. Det blev överexponerat, men det gick att göra bilder av det, säger Sven.

Han visar bildsviten som han tog då. Den första på en ko, med ett nyfiket lamm som tittar fram. På andra bilden diar lammet kossan. På den tredje bilden finns en höna med sina kycklingar klängandes på sig.

– Det var som att hon ville ha med barnen på en gruppbild, säger Sven och skrattar.

Efter att ha backat ur ett första möte med ÖP-fotografen Arvid Halling, på grund av sin blyghet, genomförde Sven det andra mötet. Strax därefter fick han sitt första uppdrag. Sven var då i 20-årsåldern.

– Jag var så nervös och gjorde alla fel som jag kunde göra. Ett av mina första uppdrag var att jag skulle fotografera folk i en turistbuss. Men när jag kom tillbaks upptäckte jag att slutartiden stått på en sekund, så alla såg ut som spöken. Men Halling var snäll, så jobbet gick bättre allt eftersom, berättar Sven.

Han fick således fortsatta fotouppdrag – och en anställning på Östersunds Posten.

– Jag tyckte det var roligt att fotografera. Att få krypa in i mörkrummet där ingen ser en var nog en del i det. Men det har alltid funnits en känsla för att bevara saker. Det är det som är så fantastiskt med fotografi – att få ta något som inte kommer igen. Allt började med att jag som liten kalkerade sportstjärnor i ÖP.

Under sin tid på ÖP utförde Sven även uppdrag åt Dagens Nyheter, som sedan lyckades locka honom till en fast tjänst i Stockholm. Där mötte Sven Margaretha som han gifte sig med.

I början av 1960-talet studerade Margaretha dans på ”Fame-skolan” Juliard i New York. Paret hade gift sig och bosatte sig på 281 west 12th st på Manhattan. Sven fortsatte att fotografera, både professionellt som frilansare och som hobby. I linsen fångade han såväl gatulivet med sin hemlöshet och fattigdom som jetsetlivets kändisar som Sonny Rollins, Salvador Dali och Judy Garland.

– Många av de bilderna från Manhattan har jag samlat ihop och vill göra en bok av, säger Sven.

Förutom fotojobb på vita huset, hann Sven under tiden i USA bland annat med att följa medborgarrättskämpen Malcolm X, världsmästaren i tungviktsboxning, Muhammad Ali, samt bevaka John F. Kennedys begravning.

– Det var en fin tillställning och imponerande att se världens ledare samlade, säger Sven och fortsätter:

– Jag hade med ett utgånget svenskt presskort utan foto fått min ackreditering. Sedan fick jag stå på en plattform utanför kyrkan med många andra fotografer, 20 meter från graven. Men ingen hade kontrollerat min kameraväska. Om jag hade varit galen i skallen hade jag ju hur enkelt som helst kunnat plocka upp en handgranat – ingen hade hunnit med – och alla världens chefer hade kunnat gå till historien. Detta alldeles efter ett av de värsta attentaten i USA:s historia.

Väl tillbaks i Sverige fick paret i mitten 1960-talet sonen Sebastian. När han var fem år sprack äktenskapet och Sven blev ensamstående med sin son.

– Jag ville inte att skilsmässan skulle drabba Sebastian, men det gjorde den ju ändå förstås. Margarethas mamma var en klippa som alltid ställde upp.

Svens tid på Dagens Nyheter inföll under en era då minst sagt generöst alkoholintag var en del av arbetsplatsens vardag.

– Direkt efter skilsmässan slutade jag helt med spriten. Men den hade inget att göra med att jag blev lämnad, säger Sven och fortsätter:

– Det var lätt för mig att få dagisplats, jag tror att de tyckte synd om en ensamstående kille. När jag var utomlands och jobbade tog min före detta svärmor hand om Sebastian. Jag hade komptid på flera månader ibland, och då åkte jag och Sebastian hit upp till Bleckåsen och var i skogen mycket.

Med tiden öppnades möjligheten att även arbeta som filmfotograf på Sveriges Television – ett arbete som bland annat tog Sven till många länder i både Sydamerika och Afrika.

Av allt som Sven har upplevt är det nog dessa resor som gjort allra störst intryck på honom. Som exempel ger han själv arbetet med en film om befrielsen av Angola i slutet av 1970-talet:

– Under ett möte med Angolas president Agostinho Neto, fick vi ett tips om ett anfall mot en by på gränsen mot Namibia. Sydafrika hade gjort en rekognosering från luften och sedan bombat ett läger där det vistades ungefär 3 000 flyktingar från Namibia. Efter bombningen släppte de ned fallskärmsjägare med eldkastare, berättar Sven samtidigt som han visar bilder som han tog på plats.

Sven och filmteamet kom till flyktinglägret i Kassinga två dagar efter att massakern hade ägt rum. Cirka 600 namibier fick sätta livet till, och minst lika många lemlästades.

– En kvinna som överlevt berättade hur soldaterna stuckit småbarn i ryggen som om de varit kaniner. Men Sydafrika påstod att det var ett läger för terrorister, säger Sven.

Bland annat användes Svens bild på en massgrav senare av FN som bevismaterial i fråga om Sydafrikas aggression mot Namibia.

Trots allt han fick bevittna blev händelserna inget som förföljde honom.

– Jag hade aldrig mardrömmar. Jag gjorde mitt jobb. Jag känner mest att det är ett fantastiskt land vi lever i. När man ser barn som pillar ut riskorn ur landsvägen för att få något att äta, då är det svårt att gnälla. Ens egen verklighet bleknar i jämförelse.

Av allt du sett och varit med om, vad har gjort allra störst intryck på dig?

– Det är de gånger som man gjort skillnad. Som att FN använde mina bilder som bevismaterial. Men även de små barnen som med en pinne viftade bort en giftorm medan de gav oss vägbeskrivningar. Jag minns även en man som huggit av halva sin arm med machete, efter att ha blivit biten av en giftorm. Det var det enda sättet han skulle överleva.

Själv för Sven just nu en kamp mot prostatacancer, och han har inget annat än gott att säga om sjukvårdssystemet och läkare han träffat.

– Jag har nog haft alla sjukdomar, utom nageltrång och böldpest, säger Sven och ler.

I sitt ödetorp fortsätter han att samla minnen – och även skapa nya. Sven arbetar till exempel mycket med att göra skogområdet kring torpet till naturreservat dit barn kan komma för att få se en äkta urskog. Han läser mycket, fortsätter fotografera – och trivs

Snart städar han ut sig för vintern, som han spenderar i lägenheten på Karlbergsvägen i Stockholm.

– Jag har alltid tyckt om spännvidder och jag kommer att återkomma hit så länge det känns bra. Det här torpet är ett lyxställe och jag kan inte ha det bättre än här. I livet har jag alltid tagit allt som det har kommit.