Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tuff granskning av kungaboken

I sin nya bok avslöjar Dick Harrison och Desirée A. Schein på hur lösa grunder kungen hängdes ut som påstådd sexklubbsbesökare i boken Den motvillige monarken.

Annons

Det var länge sedan så många rykten, upprörda känslor och bortryckta hårtestar for runt en bok som runt Från en säker källa av Dick Harrison och Desirée A. Schein. Enda jämförbara fall på senare år är bokens själva måltavla: Den motvillige monarken där främst Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher trevade sig ända in i de kungliga kalsongerna för att försöka visa att vår statschef utgjorde en säkerhetsrisk. Om det nu verkligen var vad man var ute efter.

De ryktesmässiga rallarsvingarna träffade långt fler än bara kungen och fick åtminstone undertecknad att misstänka att avsikten var mer krass och kommersiell. Det kändes heller knappast som någon slump att avslöjandena om kungen släpptes just i bokform, vilket gör författarna personligt ansvariga för vad som står där. En ansvarig utgivare på en seriös tidning skulle knappast vågat trycka samma material, särskilt som både sanningshalten och källornas tillförlitlighet var oklar.

Det är här någonstans Harrison börjar. Genom att i backspegeln titta på vad som skrevs om Den motvillige monarken, hur ofta boken togs som garant för att göra tveksamma rykten publicerbara, och att det blivit hög tid att granska bokens uppgifter.

De fall som särskilt gås igenom har redovisats i både morgon- och kvällstidningar. Jag ska därför inte gå närmare in på vart och ett av dem här, men det handlar bland annat om kungens påstådda besök på Club Power. Den kriminelle ägaren Mille Markovic sa sig ha bildbevis på att kungen varit där och att han dessutom befunnit sig i komprometterande situationer. Bilderna avslöjades senare av flera experter som falska, ska sägas. Harrison menar att Markovic är en notorisk mytoman och hans trovärdighet som källa rena rama skämtet. Trots detta har Sjöberg och Rauscher, enigt Harrison, använt Markovic som huvudkälla för sin bok. 

På punkt efter punkt tillbakavisar Harrison anklagelserna mot kungen i Den motvillige monarken.  Det här görs genom att källornas trovärdighet underkänns, fel- och slarv i författarnas arbete avslöjas också. Vissa källor ska exempelvis medvetet ha felciterats, andra pressats eller fått betalt för att ställa upp. Kungen har kort sagt aldrig varit någon säkerhetsrisk.

Harrison återkommer gång på gång till vikten av källkritik som en journalistisk och vetenskaplig grundbult. Så viktigt är det här för honom att han väljer att rada upp de källkritiska reglerna. Men här trampar han snett på trampolinen. Man måste noga iaktta en källas tendens, skriver han. Om han eller hon har ekonomisk vinning på att lämna uppgifter eller om han är fientligt inställd till de personer han eller hon berättar om sjunker källvärdet betydligt. Tanken är förstås att det här ska stänka smuts och misstankar inte bara på Sjöbergs och Rauschers källor, utan också på författarna själva som påståtts haft kopplingar till Republikanska föreningen och dessutom velat tjäna pengar på sin bok. Liknande kritik kan dock riktas mot Harrison själv, som varit mentor åt prins Daniel, och kanske även mot Schein som påståtts ha kopplingar till kungens vänner.

Den viktigaste invändningen mot den här boken är att den, trots sin gedigna not- och källförteckning, känns som en partsinlaga. Förmodligen finns både fel och osanningar i Den motvillige monarken.  Men det vore bättre om den som ska granska vilka, hur många och hur allvarliga, varken har kopplingar till kungahuset eller till antirojalistiska föreningar.