Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Trona" har fått en törn

Annons

Jag hörde Bertil Daniels tala i Stockholm för 13 år sedan, under Marknadsdagarna på Cirkus. Leksands dåvarande kommunalråd (C) var i toppform. Han citerade Simon Peter i Himlaspelet: "Dä ä' trona, som allt skä bero på".
Och just "trona" lade han till det som redan hade beskänkts Leksand.
"Det Han däruppe givit oss är det enda vi har", sade Daniels och pekade mot himlen.
Det gick bra för kommunen. Något år tidigare hade Leksand blivit Årets tillväxtkommun i Sverige och Årets marknadsförare i Dalarna.
Befolkningsutvecklingen var stadigt positiv.
Nyckeln, förklarade Daniels, var näringspolitiken och korta beslutsvägar i den starka så kallade samrådsgruppen, startad redan 1982.

När han fick kritiska frågor om hur demokratin egentligen fungerade i den där gruppen och om det inte fanns några politiker i den svarade han på Leksandsmål:
"Jo, jag!"
Något år tidigare hade också hockeylaget vunnit det högsta seriespelet.
Spelar det någon roll? Javisst. Allmogekultur, knäckebröd och ishockey var vad den svenska allmänheten förknippade med Leksand - det hade orten gjort noggranna marknadsundersökningar av.

I Christer Gruhs porträtt av Daniels på ledarsidan för tre veckor sedan framkom att "trona" för Daniels, nu aktuell som ordförande i Leksands IF, måhända fått sig en törn. Han är mindre benägen än sina företrädare att förklara att LIF omgående och stadigvarande ska bli ett elitserielag igen.
"Trona" är utbytt till det något försiktigare "tålamod".
Det är inte så konstigt.
För i fem år åkte LIF jojo upp och ned mellan divisionerna för att sedan sju säsonger ha parkerat i den näst högsta. Leksand är en bygd där gårdarna flaggade på halv stång när LIF lämnade Elitserien.
Att inte få möta de klassiska, stora klubbarna går inte riktigt ihop med ortens självbild, en självbild djupt inkapslad i lokalkulturen efter fem decennier i den högsta divisionen.

Det var självbilden som byggde en alldeles för stor arena.
Det var självbilden som, ännu för tre år sedan, spenderade dubbelt så mycket på spelarlöner som idag.
Eller ska vi kalla självbilden för "trona"?
Kredit har lagts till kredit, lån till lån, förskott till förskott.
Idag är skulderna uppe i 150 miljoner kronor.
Hockeyn står vid ruinens brant; en rekonstruktion ska rädda vad som räddas kan. Annars blir det konkurs. De som lånat ut pengar anmodas avstå från att få tillbaka lejonparten av dem.
Det är två argument som återkommer bland dem som tycker det är rimligt med stöd till LIF från det offentliga:
För det första påstås att det är bättre att betala litet till, att höja anslagen ytterligare något, än att låta allt gå åt pipan. Vid varje ny kris, och de har ju varit återkommande, ställs problemet upp på detta sätt.
Daniels uttrycker det så här: "Vem vill ta ansvar för hockeyns avveckling och de ekonomiska följder för Leksand det skulle innebära?".
Kommunalrådet Ulrika Liljeberg (C) skrev i förrgår på twitter: "Har stor förståelse för att beskedet idag från #LeksandsIF är svårt för anställda & många företag. Tror dock alternativen var ännu sämre".

För det andra påstås det återkommande att LIF ju har ett så starkt varumärke, och att detta måste vårdas och bestå.
Det första argumentet har inslag av utpressning. Accepterar medborgarna i Leksand detta sätt att resonera finns inget slut.
Att satsa på något för att alternativet, att inte satsa, vore sämre, innebär ju en förlustaffär vid den ekonomiska tidpunkt när inte avkastningen på satsningen kan antas öka i takt med att satsningen ökar.
Och så har aldrig satsningarna i LIF motiverats.
Samma LIF för allt mer skatte- och bankpengar är en ekvation som inte håller på sikt. Det har snarare handlat om brandkårsutryckningar för att LIF alls ska överleva.
LIF får inte bli en gökunge. Det kan faktiskt vara bättre att ta kända förluster här och nu framför att utlova stadiga och ökande kostnadsströmmar i evärdelig tid framöver.

Det andra argumentet, det komplexa begreppet "varumärke", måste problematiseras. Att LIF har ett mycket starkt, rent av unikt sportsligt varumärke är det ingen tvekan om. Svenska folket älskar LIF. Genom publiksiffrorna, medlems- och sponsorsengagemanget kan kärleken i någon mån växlas in i pengar, men uppenbarligen inte i den omfattning som behövs.
Och i ärlighetens namn - börjar inte varumärket LIF också att ge helt andra associationer? Kommunala räddningsaktioner, småföretag som inte får betalt och lokalbanker som accepterar kapitalförstöring? Sådana företeelser måste också bakas in i varumärket numera, i alla fall i vardagen i civilsamhället Leksand.
I vilken utsträckning har politikerna hittills vägt in åsikterna från dem som tycker kommunen blivit hemmablind för LIF? Vilken bild av LIF:s varumärke har den som nu jobbat som hantverkare utan ersättning eller levererat varor som inte betalas?
Ska andra gå i konkurs för att hockeyn ska slippa konkurs?
Jag vet inte om kommunen gått för långt ännu. Problemet är att ingen annan verkar veta heller. Jag har inte sett någon kommunal kalkyl som visar att mer pengar till LIF varit en god investering.

Det brukar hänvisas till ökad omsättning i näringslivet. Men företag betalar ingen kommunalskatt.
LIF bidrar bara till den kommunala ekonomin om privata arbetstillfällen skapas som annars inte skulle ha funnits.
Bollen (pucken?) måste spelas där den ligger. Att gnälla över felbeslut många år bakåt i tiden leder sällan till något vettigt. Samtidigt måste det nu stå helt klart att grova felbeslut fattats.
Historiens facit får mig att anta att LIF om något år begär ett nytt räddningspaket.
Och då tycker jag att leksandsborna ska företrädas av politiker som tagit fram miniräknarna och gjort sin hemläxa.

Bortom fluffiga begrepp som "varumärke" och utpressningsliknande skäl som att "annars går allt överstyr" måste politikerna kunna besvara frågan:
Hur mycket höjer skattebetalarnas utgifter för LIF Leksands skattebetalares inkomster?
När det gäller relationen mellan en kommun, en lokal bank och ett aldrig så anrikt ishockeylag är det nog bättre att sluta med "trona" och övergå till hårda fakta. Slutar uträkningen på minus är det dags att vrida av penningkranarna.
Börja räkna nu.