Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Toppman i SD gerut politisk memoar

Jimmy Windeskog skriver i en ny bok om sina erfarenheter som ungdomsordförande och partisekreterare i SD. Han ger en bild av uteslutningskultur och interna intriger.

Annons

Borlängebon och nationalisten Jimmy Windeskog har kommit ut med en bok om sin tid i Sverigedemokraterna. Den nu 36-årige Windeskog var 15 år och bodde på Skräddarbacken när han först kom i kontakt med partiet, som 18-åring valdes han på ett möte på konditori Princess i Falun 1992 in i SD Dalarnas styrelse. Därefter ägnande han sig hängivet åt partiarbete – som ordförande för ungdomsförbundet 1996-2000 och partisekreterare 2001-2003 – till 2005 då han uteslöts ur partiet.

2005 är också året då Jimmie Åkesson blev partiledare och partiet tog fart mot riksdagen. Åkesson och Windeskog var två av de killar i mitten av 90-talet som gillade vikingarockbandet Ultima Thule men som inte bara lyssnade, drack öl och röjde runt utan även gjorde något mer av sitt nationalistiska engagemang. Windeskog startade ungdomsförbundet och lät senare Åkesson ta över.

Windeskogs berättelse är den från ett antal unga män som antingen kliar varandra på ryggen eller sticker en kniv däri, ett gäng som utvecklar en stark uteslutningskultur som finns kvar i Sverigedemokraterna än idag. Vi får interiörer från Stockholmskansliet men även från möten på Café Caal i Borlänge och Restaurang Dallas där Jimmy Windeskog hamnade i slagsmål med kriminella.

Fokus ligger på vad Windeskog tycker om sina partikamrater – om de var så korkade att hela mötet skrattade ut dem eller om de var så lata att de kallades kosovoalbaner – så får vi veta det. Men vad de egentligen ville med sin politik, det är oklart.

En hint om Windeskogs tolkning av världen får man då han berättar en skröna om hur barnboksklassikern Pricken (originalet heter Spotty och kom ut 1945) skrivits om för att bli mer politiskt korrekt, att originalet handlade om att grupper ska hålla sig för sig själva och inte som den klassiker om tolerans som boken är.

Ett sådant försök till omtolkning av det tyskjudiska paret Reys berättelse som reflekterar deras egen flykt från Nazityskland på grund av sin olikhet, antyder en världsbild som de flesta av oss finner minst sagt främmande.

Windeskogs kritik är berättigat hård mot de vänsterextremister som använde våld mot Sverigedemokraterna. Men om partikamraten Tina Hallgren-Bengtsson, som han trodde skulle bli partiledare men som istället valde en odemokratisk nazistorganisation, skriver han att hon och hennes man "...ville ha mer skoj och stoj." Eller som han skriver: "... ville hon hellre dricka öl med mobboffer i uniform så kunde hon väl få göra det."

Bittra memoarer kan ibland innehålla interiörer som aldrig skulle kommit fram om inte just viljan att ge igen funnits. Men trots att många av dem som nu är riksdagsledamöter fanns med i Windeskogs värld väljer han att skriva om dem som inte längre finns med. Det är ett konstigt val.

Förklaringen ligger i att boken skrevs 2007 och inte uppdaterats inför publiceringen. Windeskog är mycket nöjd när Tor Paulsson blir utkastad ur partiet och bildar Nationaldemokraterna 2001. En stor del av boken består av hat mot just denne man. Men liksom många andra som utesluts ur partiet går även Windeskog till slut till ND – vid det laget har dock Paulsson uteslutits även därifrån.

Känslan efter läsningen är en total förundran över hur snabbt det politiska landskapet kan förändras. Windeskogs bidrag till dem som i framtiden vill berätta om när SD blev ett riksdagsparti ligger i en beskrivning av en mentalitet – annars är värdet av boken mycket begränsat.

Jimmy Windeskog representerar nu Nationaldemokraterna i Borlänge och bokens förord är med stor värme skrivet av ND-ordföranden Marc Abramsson.

Annika Hamrud