Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tonsäkra tolkningar av Lugn

Kristina Lugns texter är magnifika.
Det betyder inte att det är enkelt att gestalta dem.
Men Dalateatern lyckas mer än väl i regissör Elisabeth Fricks tonsäkra tolkningar.

Sonja Åkessons svarta, absurda och roliga diskbänksrealism öppnade för ett nytt sätt att skriva poesi i Sverige i mitten av 60-talet. En av dem som tog vid i samma skola var Kristina Lugn, och som hon gör det. Grunden i alla hennes texter är det allmänmänskliga, igenkänningen och en poetisk blick för det absurda och skruvade i tillvaron.

Vårens stora premiär hos Dalateatern är egentligen två. Pjäserna Tant Blomma och Rut & Ragnar, båda enaktare signerade Kristina Lugn. Att som Dalateatern valt, att spela båda samma kväll, funkar alldeles utmärkt. Publiken tas om hand på ett nytt och trevligt sätt, vi placeras runt små bord, i baren intill serveras korgar med mat, öl, vin eller kaffe och te för de som önskar. Första föreställningen sätter i gång lagom till att de flesta ätit klart, inget störande slammer hörs i alla fall när Tant Blomma och hennes dagbarn kliver in på scenen.

Joel Torstensson gör babyn, den kanske bortglömda, och Susanne Hellström är dagmamman som i kväll äntligen ska få ge sig ut på lokal och bli sedd. Det vill säga om den kvardröjande jättebabyns mamma någon gång vill dyka upp. Både babyn och dagmamman oroar sig, men av olika anledningar.

Hellströms och Torstenssons har absolut gehör i sina gemensamma scener, det hör till det bästa jag sett på länsteatern. Torstensson är lysande i sitt återhållna rollspel, inklämd i en otymplig sparkdräkt lyckas han ge gestaltning åt besvikelse, rädsla, skräck och till slut resignation utan att tappa trovärdighet. Han möts fint av Hellströms Tant Blommas balansakt mellan förnekelse, hopp, svartaste sorg och tillrättalagd glättighet. Yngve Sundéns fastighetsskötare bidrar med ytterligare absurda lager. Det är tragiskt och väldigt roligt på samma gång.

En tråd som efter en halvtimmes paus följs upp i pjäs nummer två, Rut&Ragnar med Anna Fahlsted och Jakob Fahlstedt. Scenen öppnar med en dans, en dansakt mellan två lyckliga. Nygifta tror vi i publiken. Tvärt om, det vi bevittnar är en separationsakt. På samma sätt som ett äktenskap inleds ska nu allianens upphöra. Med vittnen, högtidliga löften och kanske efterföljande svekmånad. Men hur delar man på gemensamma minnen, vem ska ta över de framtidsdrömmar som delats? Regissör Elisabeth Frick urval är gjort med känslighet, i vad som ska lyftas, tonas ned och krockas, som i valet att tonsätta vissa svarta scener med lån från glada musikaler, eller som att låta Rut och Ragnar skilsmässorasa mot en naturromantisk fond à la Caspar David Friedrich.

Det är genomgående lyhört spel med tillit till Kristina Lugns träffsäkra formuleringskonst, där skratt och svart hänger tätt samman.