Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tondöv komedi faller platt

Möhippan marknadsförs som en komedi, men är snarare ganska tung och deprimerande. Och det är svårt att gilla huvudpersonerna.

Efter den monumentala succén med Bridesmaids verkar det nu ha gått upp för Hollywood att det går att tjäna pengar på filmer med roliga kvinnor i huvudrollerna. Att dessutom utnyttja den känslomässiga torktumlare som bröllop verkar frammana hos alla inblandade tycks också vara ett säkert humorkort. Och visst, när två som älskar varandra ska bli ett är det mycket som kan bli oväntat komiskt snabbare än någon hinner säga "tihi".

Men den som sett den lovande trailern och förväntar sig en Baksmällan korsad med en galen bridezilla blir nog besviken på Möhippan.

För redan i förtexterna börjar man avsky rollfigurerna. De är så ytliga och handlaget är så tondövt, kallt och poänglöst.

Men efter ett tag klarnar det. Detta är egentligen inte en komedi. Bakom den puckade partybruden, det stela kontrollfreaket och den förvirrade losern, som alla bara är kapabla att uppvisa avundsjuka när den tjocka, minst glammiga gamla kompisen i high school-gänget ska gifta sig, finns en svart tung känsla som träffar hårt i magen. Kanske ville debuterande Leslye Headland göra en film i stil med Young adult, om hur fel det kan bli för vilsna tjejer när de blivit trettio plus och inget blivit bra. Det trots att de gjort allting "rätt", inklusive spytt sig igenom tonåren, fokuserat på sina utseenden och fastnat i en könsrollsfälla som borde ha pensionerats för länge sedan.

I en scen sitter de tre huvudpersonerna på en bänk och beskådar det bröllop som under (inte särskilt komiska) nattliga bravader legat rätt risigt till men ändå blivit av. De är hålögda, förvirrade, bakis och olyckliga. Jag önskar att filmen slutat där i stället för att försöka pressa på sig ett lyckligt slut som likt en för liten bröllopsklänning bara sitter illa och skaver på helt fel ställen.

(TT Spektra)