Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Timbuktu gör upp med sig själv

Annons

Hiphop. Få svenska artister har som Timbuktu lyckats få dansgolv att svikta under tyngden av en gungande folkmassa. Med låtar som The botten is Nådd och Alla vill till himmelen men ingen vill dö i bagaget är det inte konstigt att Jason Diakité, som han egentligen heter, lyckas med just det. Hans egensinniga stil har under årens känts igen på en text levererad på skorrande skånska mot en fond av handklapp och trummor, ofta med glimten i ögat. En uppdaterad proggare med ena foten fast förankrad i hiphopen som döper sina skivor till Oberoendeframkallande och Wått’s dö madderfakking diil?

Kanske är det just den bilden som Timbuktu delvis vill göra upp med på sjunde albumet Sagolandet. Singeln Dödsdansen kommer garanterat fylla klubbgolven, men anslaget är mörkare. Vilket inte minst märks i avskalade och mollstämda spår som Dansa och Allsång på gränsen (feat. Damn!). Det är en skiva om att reflektera och göra upp med krossade relationer. Vi får tillbakablickar och erkännanden, drogmissbruk och rädslan för prickskytten som härjade i Malmö i höstas.

Det akustiska blandas med det elektroniska, det lugna med det snabba. Jason Dikaté innehar som vanligt den fantastiska förmågan att berätta en historia och stundtals är det balanserat, lugnt och starkt som i Kapitulera (feat. Susanne Sundfør). Men på andra spår spinner det ofta vidare i en rastlöshet, myror i benen, ett sökande. Jag hade önskat att Jason än mer vågat kliva in i Sagolandet, löpt linan fullt ut och vilat i det mörka.