Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till Minne av Sid Jansson

En vän, en kamrat, en ”Båckpojk” har lämnat oss. Jag nåddes i helgen av den sorgesamma nyheten att Sid Jansson lämnat oss. Sid, en känd profil i Rättvik där en del av dess yngre invånare kanske inte längre känner till vilka avtryck denna man verkligen satte i kulturlivet i Sverige.

Annons

Sid, en estradör, folklivsforskare, trubadur, artist, poet, manager, kalligraf, gastronom, vinkännare, beskyddare av den svenska visan. Ja, det finns hur mycket som helst att räkna upp ifråga om hans kunnande. Många känner säkert till hans engagemang och ledarskap i sin gärning som manager för Cornelis Vreeswijk. Det är säkert många som kommer att nämna detta i Sids eftermäle. Jag tänker skriva om den sida av Sid jag lärde känna mest, men som många förmodligen inte känner till. Mitt minne av Sid som jägare och jaktkamrat.

Sid och jag startade vår bana som jägare i Backas jaktlag i Rättvik i stort sett samtidigt. Jag tror att han var ett år före mig, vilket borde ha varit omkring år 1981. Vi kom bägge in i den tiden när älgexplosionen i Sverige var ett faktum. Älgstammen hade underskattats ett antal år av de då beslutande myndigheterna vilket resulterat i en våldsam explosion av förökningen i stammen. Det sprutade av älg ur varje buske! Jag som nykomling och nyutexaminerad jägare var osäker, höll igen skott vid bra lägen och så vidare. Sid var även han den lite försiktiga typen som inte chansade i trängda lägen. Ett läge dök dock upp på pass 4 i Tjärnsängôr! Sid var innehavare av en Browning halvautomat i kaliber 308 W, och läget som dök upp innefattade ko och kalv.

– De kom sakta med bredsidan mot mig och jag kunde välja hjärtkammare på älgkalven, jag siktade och, ”klick!" Tog om och, ”klick!”

Chansen var borta! Sid tog sitt pick och pack, ropade "lätt" upprört upp jaktledare Plog-John på jaktradion, förklarade läget med orden:

– Är det nån som vill mig nåt så hänger jag på vinden!

Han passerade den unge släktingen Bengt efter stigen ut från skogen, stannade till och förklarade vad som hänt.

– Ja, (han hakade av sig sin Browning, tog sikte på en liten gran) jag skulle ju skjuta kalven så här och bössan klickar. Titta här! "PANG!" Den lilla granen går av på mitten av fullträffen.

Sid tittar på vapnet, hänger på sig ryggsäcken och bössan och återvänder utan ett ord till pass 4. En av många historier signerade Sid Jansson i vårt lag.

Vi som har inlett vår jaktliga bana i god tid kommer ihåg jaktradion med frekvensen 27Mhz och dess ständiga italienska chatter som slog igenom i etern mer eller mindre. När vi sedermera bytte ut våra radioapparater till modernare snitt, inledde alltid Sid vår jaktvecka med orden:

– Jag kommer, med hälsningar från Toscana!

Dessa hälsningar riktades alltid till jaktledaren och dom skulle naturligtvis medföra jaktlycka till hela laget!

Sid förde dessutom dagbok över älgjakten från den dag han började jaga. Små anteckningsböcker fyllda med statistik. Avskjutning, skyttar, passnummer, riktning på skott, tidsangivelser. En skatt för statistiknördar och en föregångare till dagens älgförvaltning där administration blivit en större börda än själva jakten. Sid hade allt dokumenterat redan, utan uppmaningar från länsstyrelse och naturvårdsverk.

Den som trots allt fick honom intresserad av jakten var nog hans släkting Hans Modig, vilken bland annat lyckades få fram en Svensk Mästare och jaktchampion i Hamiltonstövaren King under 1970- och 80-talet. Hans och Sids harjakter och fiskefäng är en historia för sig och får nämnas i mer familjära sammanhang.

Enligt egen utsago var han även vapenvägrare i sin ungdom när militärtjänsten skulle avklaras. Detta faktum utgjorde naturligtvis ett visst problem när ansökningen om vapenlicens skulle behandlas av myndigheterna. På frågan om tingens ordning och varför han trots vapenvägran ville inneha vapen, blev svaret:

– Krig och militärer jag jag inget till övers för, men jägare! Det är rekorderligt folk det!

Mitt starkaste minne tillsammans med Sid är dock bara några få år gammalt. Min hund Shiro fick tag på ko och kalv vilka drog iväg bort från mig, och jag hörde endast upptaget. Vinden gjorde att jag inte hörde det fina gångståndet, men min pejl talade om för mig vart de tog vägen. Ett flertal passkyttar blev passerade och slutligen uppenbarade dom sig hos Sid på pass 21. Jag hör inte skottet, men Sid ropar på radion att han skjutit och Shiro har stannat i kanten på ledningsgatan.

– Ta det lugnt, så kommer jag, sa jag till Sid.

Väl framme går vi tillsammans fram till Shiro, och där ligger kalven med ett perfekt skott från Sid. Sids ögon fylls av glädjetårar och han säger:

– Jag trodde väl aldrig att jag skulle få vara med om att skjuta en älg till i mitt liv!

Vad gör vi, jag och Sid? Jo, lite smågråtande bägge två sätter vi oss på varsin stubbe medan Shiro lägger sig ner bredvid sin kalv och tittar lite undrande på oss, två jaktklädda gubbar, gråtandes på varsin stubbe... Undrar vad Shiro tänkte om oss.

Tack Sid, för alla minnen du gett mig och oss i Backa jaktlag!

Nu får du musicera tillsammans med dina vänner Cornelis, Stefan Demert, Fred Åkerström med flera.

Men du får även jaga med dina vänner Hasse, Plog-John, Hans-Erik och Roland.

Hundskallen i de sälla jaktmarkerna är eviga och vännerna lämnar aldrig din sida. Mina och våra tankar i Backa jaktlag, går till frun Margareta samt dottern Kajsa med familj.

Radioanrop nr 31 har tystnat. Men en jägare dör dock aldrig, han går bara djupare in i skogen.

Vila i Frid min vän.

Bengt Stor

Jaktledare

Backa Jaktlag