Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidningsdöd får konsekvenser

Om ett torftigare samtal .

Annons

Två tredjedelar av personalen på Dalademokraten varslas om uppsägning. Om varslen blir verklighet försvinner 50 av 76 tjänster. Samtidigt inleder tidningen ett samarbete med Dalarnas tidningars ägare Mittmedia om vissa tjänster, för att över huvud taget kunna ha kvar någon utgivning.

Medievärlden är en döende bransch. Jag brukar säga det, bittert, när man som frilansskribent sett ännu ett minskat arvode, ännu en uppdragsgivare som omorganiserar och inte längre behöver ens tjänster. Måhända syns det ännu inte i de höga lönerna hos fast anställda stockholmsjournalister och mediechefer, men det syns i den långsiktiga möjligheten att tjäna pengar.

Alla medieföretag vet det här. För några år sedan berättade en vän på en stor tidning att han råkat se prenumerationslistorna och att inga, absolut inga prenumeranter var födda på 80-talet. 80-talisterna är rätt gamla nu, men de har valt bort morgontidning. 90-talisterna ska vi inte prata om. Prenumeranter försvinner, annonsintäkter krymper. Folk läser visserligen tidningen på nätet, men det ger inga stora intäkter. Tidningarna har i väldigt liten utsträckning tagit sig bortom klick-sökandet, till tjänster bortom texten som folk skulle vara beredda att betala för.

För vissa, som Dala-Demokraten, är det lite mer akut, men också för världskändisar som politikmagasinet Newsweek är läget sådant att man från och med nästa år helt slopar papperstidningen och går över till digital form. Ärorika Svenska Dagbladet, som lagt nära nog ett stort sparpaket vartannat år i 15 år nu, ska spara bort 50-60 anställda till. Kulturdelen försvinner som egen del, sportredaktionen försvinner och näringslivsdelen försvinner på söndagar, när läsarna hittills varit vana att få riktigt högkvalitativ näringslivsjournalistik.

Det finns undantag, och de är oftast lokaltidningar. Norran i Skellefteå har exempelvis lyckats så väl med sina lokala evenemang att tidningen uppmärksammats internationellt. En tidning som försöker göra gott för regionen lockar annonsörer och sponsorer att betala mer, skapar engagemang och ömsesidighet.

Jag vet inte om en sådan lösning är möjlig för Dala-Demokraten. Kanske har blodtappet pågått för länge. Kvar blir mindre lokaljournalistik i Dalarna. Lokala politiker och pampar sitter säkrare med mindre granskning, samtalet blir torftigare med färre vinklar. Människor i allmänhet vill ha det lokala perspektivet, men lokalmedierna måste erbjuda det i en form som bär sig. Annars blir det ingenting kvar alls.

ISOBEL HADLEY KAMPTZ

LÄSER fortfarande papperstidning