Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Thedéens och Elgars kväll

Det blev en fin konsert när Dalasinfoniettan, Wermlands operas orkester och cellisten slog sig ihop under ledning av Daniel Blendulf.

Annons

Edward Elgars cellokonsert i e-moll är en av de allra bästa i sitt slag. Den skrevs just när det första världskriget tagit slut, men dess många uttryck för sorg och depression hänger inte huvudsakligen ihop med kriget. Elgar sörjde även sin personliga situation och den epok och det levnadssätt som skulle försvinna för alltid, likt Alban Berg i sin violinkonsert 1935. Här finns få glimtar av den Elgar, som man i England kände som imperiets främste skildrare av pomp och ståt.

Dirigenten Daniel Blendulf har själv en solid karriär som cellist med mängder av framträdanden utomlands. Det väckte visst uppseende när han i likhet med många andra kända musiker också började dirigera, numera därtill utexaminerad och prisbelönt i denna roll. Det kunde knappast finnas bättre förutsättningar för ett lyckat samarbete, än när Blendulf här fick understödja sin gamle cellolärare Torvald Thedéen.

Som en av vårt lands internationellt mest kända musiker kom denne också att helt infria förväntningarna på ett fullständigt identifierande med Elgars känslomässiga uttrycksrikedom, från korta kraftfulla utbrott till mängder av sublimt elegiska passager. Blendulf ackompanjerade här föredömligt och orkestern inspirerades till ett musicerande på högsta nivå. Thedéen kommunicerade därtill via ett lagom behärskat kroppsspråk med både publik och orkester.

Det kändes som slöseri att med en fullbesatt orkester reducerat inleda med en av Beethovens uvertyrer. Alternativt hade man mycket hellre hört ett svenskt verk för stor numerär, av vilka det finns så många som sällan får chansen, inte minst av våra kvinnliga tonsättare.

Blendulf verkade inte fullt vara den högspänningsdirigent som krävs att få Bartóks Konsert för orkester att framstå i sin omväxlingsrika storhet, åtminstone inte denna kväll. Kanske det var hans första instudering av verket, som i sig också har en lätt undanglidande karaktär genom sina fem rätt olika satser. Här uppstod aldrig den laddning som kunde fått alla musiker att sitta längst fram på stolarna. Därmed absolut inte sagt att det brast i tekniskt hänseende i de mängder av fina solistiska insatser som fyllde inte minst blåsarnas uppgifter, inte heller i några andra specifika avseenden. Tvärtom gick allt som smort i den sammanslagna orkestern, men utan att den där sista men nog så viktiga känslan av ett extra minnesvärt framförande ville infinna sig. Kanske Thedéen och Elgar redan fyllt den kvoten.