Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det går åt helvete - men slutar med himmelsk hemmaseger i Leksand

/
  • Fest hos kung Salomo, då blir det drag med duktiga dansare och musiker - till Hårgalåten och Vägen till Ransäter.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • Marit anklagas för häxeri och döms till döden av de självgoda och besuttna, påhejade av en skrikande mobb.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • Mats på dödsbädden, Gammel Jerk och ärkeängeln Gabriel står för mörkret och ljuset, och kurbitsmålaren för den mänskliga närvaron.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • Mats Ersson går vilse, och blir en rik krigsherre.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • Varför är världen så ond – det undrar Marit när hon möter Vår Herre.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • Dans och alkohol gör Mats yr i huvudet på Salomos gästabud.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN
  • En ensemble som kan både sjunga och agera.   Foto: CHARLOTTE LAUTMANN

Ett spel om en väg som till himla bär, så stod det förr på en skylt ovanför scenen. Fast egentligen handlar det om att gå vilse och hitta hem.
På scenen går det åt helvete för Mats, åtminstone ett tag, men föreställningen är en himmelsk hemmaseger.

Annons

Jag erkänner – jag är en enkel själ som blev förtjust i Himlaspelet redan på den gamla goda tiden när det var näst intill fullt i Sammilsdal, gropen som ligger i centrala Leksand.

På 1970-talet var spelet fridsamt framfört – stor scen, mycket stillstående versläsning – men jag gillade ju orden… om himlen på jorden, eller den jordiska himlen.

Numera är det ju ett jäkla drag på scenen. Djävulen dånar upp ur en lucka, uppbackad av svarta dansanta småjävlar i ett rött rökmoln – Pelle Lindström är gudomligt bra i den tacksamma rollen, både som aktör och munspelare.

Efter ett par år i tält och några år i kortformat så är spelet tillbaka i Sveasalen – lite "du Gud jag är hemma"-känsla över det - en av de centrala replikerna i spelet. Den gamla IOGT-NTO-lokalen med träinredning ger närhet och kontakt mellan scen och publik. Och Calle von Gegerfelts snygga scenografi puttar ut skådespelarna på scenkanten.

Handlingen i korthet: Den unga flickan Marit anklagas för häxeri och döms att brännas på bål. Hennes fästman Mats är förtvivlad och vill gå till himlen och ställa Gud till svars. Han får vägledning av kurbitsmålaren som är van att måla bibliska bilder på väggarna i bondstugorna –Täpp Lars Arnesson debuterar och hanterar både vers och målarpyts med den äran.

Ensemblen är en blandning av proffs och amatörer. Drängen Mats spelas av Joacim Hedlund, som med små gester gestaltar den otålige unge mannen i näverskor som vill vidare i sitt sökande efter rättvisa, men som hamnar på villovägar och blir krigsherre.

De tre profeterna som sitter på sin fäbodvall är en ganska tradig scen, som skulle kunna strykas om något sådant vore möjligt i Himlaspelet. De bibliska referenserna är svåra att förstå för en nutida publik, men Håkan Bodare, Mats Ogander och John Sund lyckas trots allt gjuta liv i och gubbarna som pratar på om sina käpphästar och ungdomens bravader, den unge drängen får inte mycket hjälp och empati där.

Det känns som det blir allt mer musik i spelet, vilket piggar upp. Freija Carlsténs Marit sjunger ljuvliga koraler, liksom ärkeängeln Gabriel som nu har blivit kvinna i Emma Nordins gestalt.

Duktiga dansare och musiker exploderar i snygg koreografi under Salomos gästabud, där Linus Lindman gör kung Salomo med bravur.

Texten är densamma som för 75 år sedan, men Himlaspelet uppdateras genom sättet att spela. Min barndoms stöddiga stampande knektar är numera soldater som rasar ihop av utmattning, själva offer för krigshetsen.

Årets Himlaspel får räknas som en hemma-seger i Leksand.

Mer läsning

Annons