Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Absurda känslokasti komediklassiker

/
  • Catherine Jeppsson, Johan Svensson, Mikael Ahlberg, Nanna Nore från Theatron i Private Lives. Sällskapet gästade Ludvika också 2008, då med Vem är rädd för Virginia Woolf?

Private Lives är en befriande drift med hur livet så lätt kompliceras och en hyllning åt det absurda. Denna uppsättning lyfter fram det hysteriska kastandet mellan känslolägen och gör hygglig komedi av det hela.

Annons

Den brittiske teatermannen Noel Cowards beryktade och flitigt spelade pjäs Private Lives, i Sverige kanske mer känd som Jag älskar dig, markatta! hade en rätt krånglig uppförsbacke innan den nådde teatrarna. Manusbearbetningar och trilskande skådespelare gjorde att produktionens väg till scenen hämmades. När allt började lossna grep självaste Lord Chamberlain in och ville stoppa pjäsen efter ett akut fall av moralpanik.

Kärleksscenen i andra akten var uppåt väggarna för explicit. Eftersom de involverade i ömheterna var skilda och hade nya livskamrater, lyste vanringslampan för osedlighet ilsket röd. Efter ett övertygande utlägg av Coward själv inför ansvarig juridisk instans blev det grönt ljus igen, och den tämligen oförargliga pjäsen kunde se dagens ljus.

Denna av motgångar så drabbade komedi inleds med att Elyot och Sybil befinner sig på smekmånad i Frankrike. I rummet bredvid huserar Amanda och Victor, Amanda är Elyots tidigare fru som även hon är på smekmånad. När Elyot och Amanda till sin förskräckelse upptäcker att de är grannar vill de fly fältet bort från varandra, men deras partners vägrar.

Det timar sig så att Elyot och Amanda tröstar varandra på balkongen och upptäcker helt plötsligt att de fortfarande har känslor för varandra. Istället för att fly från, flyr de med varandra.

I andra akten har de sökt sin tillflykt till Paris och upptäcker att de varken kan leva med eller utan varandra. Passionen glöder och sprakar och både kyssar och smällar utdelas. Sybil och Victor söker upp dem och en komplicerad konfrontation uppstår.

Tolkningen mot moralisk skandalpjäs känns rätt fjärran. Istället är det ett harmlöst, men intensivt drama som pendlar mellan lustspel och könens kamp á la Strindberg. Mental idyll och misär är här granne med varandra och det är samspelet mellan dem som ger pjäsen sin charm, låt vara att idyllen rätt snart blir nog så sargad.

Pjäsen beskrivs som komedi, men lockar inte till några skrattsalvor. Samtidigt är den nog så lättsamt uppsluppen och roande. Karaktärernas egenheter lyfts lyhört fram av aktörerna så att det bidrar till lite extra skratt. Speciellt Mikael Ahlberg är träffande i rollen som infantil och bortskämd buffel.

Sybils inledande kommentar "Herregud vad jag är lycklig", när hon andas ut vid utsikten från balkongen, är bara några replikskiften från ett gräl. Kasten är dramatiska och inger en känsla av en närmast vibrerande spänning som varar pjäsen genom. Men den kryddas med en befriande absurdism.

Pinsamhetens klimax nås när Sybil och Victor dyker upp vid Elyots och Amandas nyfunna kärleks- och grälnäste. Ironin blir så total att enbart gapskrattet återstår. Allvaret tycks dö en stund, men återuppstår tids nog. Den är en ofrånkomlig ingrediens i den emotionella karusellen. Det är även här som pjäsen blir som mest roande i sin emotionella anarki.

Pjäsen är så rik i sin uppbyggnad att den rymmer flera möjliga spelsätt. Att som i detta fall låta det dråpliga ta överhanden är det mest balanserade sättet. Scenen där de fyra sanslösa figurerna fikar och pendlar mellan klädsam trevlighet och labilt ursinne är obetalbar. Den utformar sig till en lovsång till det absurda. Dramerna och känsloutspelen kläs av och paradoxalt känns det befriande i allt elände.

Sybils pik till torrbollen Victor är talande och fungerar som ett slags pjäsens credo och slutord: "Det måste vara kolossalt trist att inte se det roliga i allting."

Annons