Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Täta draperier i Vegas

Annons

LAS VEGAS. – Vad är egentligen klockan, frågar jag chauffören när jag efter en formidabel natt vid borden på Encore knölar in mig i en taxi för en färd hem till Cosmopolitan.

– Six thirty, svarar han.

Jag sjunker tillbaka i baksätet, noterar att det mycket riktigt blivit gryning och utbrister uppgivet:

– Fuck.

Chaffisen skrockar gott. Den sortens ”fuck” har han hört förr.

För det är så i Vegas. Här finns ingen tid. Den är upphävd. Allting har öppet 24 timmar, klockor är förbjudna och på casinogolven är det alltid lördag kväll, cirka kvart över elva.

Dygnet runt.

365 dagar om året.

Det var en av de detaljer jag förälskade mig i redan när jag som tolvårig knatte fick åka med till detta hedonistiska undantagstillstånd mitt ute i öknen; inte bara för att jag redan då hade utvecklat en något exotisk dygnsrytm och gillade att den som inte ville inte behövda gå och lägga sig på konventionella tider, utan för att det var så overkligt.

Man ska ju egentligen aldrig kunna få frågan ”frukost, lunch eller middag?” när man sätter sig vid ett restaurangbord klockan nio på kvällen – men det fick man i Sin City.

Det fanns mer som var lika upplyftande surrealistiskt.

Jag och min storebror fick inte vistas bland crapsbord och slotmaskiner, det var och är skoningslös 21-årsgräns för att få delta aktivt i synden, och det kändes såklart lätt frustrerande, framförallt gissningsvis för Ola. Han var ändå sjutton och rimligen intensivt lockad av the action inne i casinohangarerna.

Men jag älskade blotta synerna, de fick mina tolvåriga ögon att lysa och mitt hjärta att dunka.

Det var just just det där att det var så mycket som inte borde finnas och vara, men fanns och var ändå.

Neonen på Fremont Street borde inte kunna vara så skrikande gäll och bländande att den förvandlade natt till dag, men det gjorde den.

Arkitekter borde inte kunna vara så barnsliga och måttlösa att de byggde groteska anläggningar som Caesar's Palace och Tropicana, men det var de (och då hade vi sett nothing yet; de samtida monster som helt underhållande trotsar all logik, smak och sans började konstrueras utefter strippen först ett decennium senare).

Och framförallt:

Vuxna människor borde inte kunna bli så upprymda och fnissiga bara för att de fick spela och dricka (gratis...) i glittrande, larmande miljöer, men det blev de.

Jag förstod omedelbart att jag efter 21-årsdagen skulle komma att resa tillbaka så fort tillfälle gavs – resten av livet.

Så har det det blivit – och numer vet jag nåt annat som är helt unikt för Vegas.

Ingenstans har de bättre, tätare draperier för hotellrumsfönstren.

De vet ju att vissa gäster inte går och lägger sig förrän solen står högt på den knallblå Nevada-himlen...