Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tar inte tydlig ställning

Anna-Lena Lodenius gör i "Vi säger vad du tänker" nedslag hos Europas högerpopulistiska partier. Pär Fagerström tycker att hon bitvis väjer för den skarpa frågan.

Högerpopulistiska partier återfinns i dag i regeringsställning i sju EU-länder: Finland, Norge, Belgien, Grekland, Tjeckien, Litauen och Bulgarien.

I ytterligare en handfull - Danmark, Sverige, Italien, Frankrike, Nederländerna, Österrike, Ungern... - spelar de en central roll, antingen genom att de gamla vanliga partierna anammar delar av deras program, eller i förskräckelse bildar en vagnborg för att hålla dem ute.

Anna-Lena Lodenius - mångårigt idog granskare av nynazism och högerextremism - gör i "Vi säger vad du tänker" nedslag hos ett flertal av Europas högerpopulistiska partier och ger inblickar i hur de agerar, partiernas bakgrund och ledarfigurernas egenheter.

Men Lodenius väjer, intressant nog, från att beskriva partierna som fascistiska eller nynazistiska - detta i motsats till exempelvis Henrik Arnstad, som i sin i fjol utgivna "Älskade fascism" tvärtom hittade fascismens idétradition hos de flesta av här partierna.

Lodenius finner i stället att högerpopulisterna vanligen inte är antidemokratiska och är noga med att inte framstå som extremistiska. Däremot är de populister i meningen att de anser sig tala för den vanliga människan mot etablissemanget, för folket mot eliten. Och de är "höger" i meningen av värdekonservatism, nationalism och marknadsekonomisk frihet. Gemensamt är också invandringskritik, anti-HBTQ, antifeminism och EU-skepsis.

I den här delen, den idéhistoriska analysen, är Lodenius oskarp. Hon ansluter sig inte till Arnstads definitioner, men förklarar inte varför.

I stället för att borra i ideologiska historiska paralleller väljer hon att återge konkreta iakttagelser, och det är nog så intressant.

En av dessa iakttagelser är att det är svårt att hitta en för högerpopulismen gemensam jordmån. I krisens Sydeuropa har sådana här partier blivit stora i Grekland och Italien, men inte i Spanien eller Portugal. I det före detta kommunistiska Östeuropa är det likartat, stark högerpopulism i några länder, inte alls i andra. Sverige och Schweiz med hög invandring har hyfsat stora högerpopulistiska partier - men i Finland och Norge, med låg invandring, är dessa partier ännu starkare.

Två rätt vanliga gemensamma faktorer hittar hon dock.

Den ena är där de gamla etablerade partierna har tappat greppet - av idélöshet eller av att ha påtvingats att hålla i krisyxor eller av korruption. Kort sagt där människor blivit besvikna på dem de förut höll högt.

Den andra vanliga faktorn är närvaron av en stark ledare. En rad högerpopulistiska partier är en sorts entreprenörspartier, en karismatisk person startar ett parti vid rätt tid på rätt plats.

lbland får det närmast ett kommersiellt stuk. Italienska "Movimento 5 Stelle", Femstjärnerörelsen, startades av komikern Beppe Grillo. I partiets stadgar står ord som vore partiet en McDonalds-franchise: "Namnet Femstjärnerörelsen är kopplat till ett varumärke som är registrerat under Beppe Grillos namn, som är ensam ägare av användningen."

Detta alltså i ett parti som säger sig tala för folket mot eliten.

Lodenius tror att högerpopulisterna kommit för att stanna. Allt fler parlament i Europa består nu av tre block, ett rött eller rödgrönt, ett blått och ett högerpopulistiskt. Inget får ensamt majoritet och därav följer turbulens och osäkerhet.

Hennes prognos är dyster. Populisterna är "bra på att fånga upp missnöje, men de saknar verkliga lösningar", de är "antipolitiker som växer av minskat förtroende för politiken". Så när parlamenten snarare presterar låsningar än lösningar gynnas populisterna.

En realistisk prognos uppenbarligen - den bekräftas av Sifo varje månad.