Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tar farväl av sitt Västerbotten

Annons

Det är inte helt enkelt alla gånger att avgöra när Torgny Lindgren är ironisk. När han i sin senaste bok, Norrlands akvavit, nämner en författare, ibland anklagad för att ha uppfunnit sin egen hembygd, råder ingen tvekan om att han syftar på sig själv.

Men när han skriver att denne författare skriver sin sista skildring av "detta hörn mot det innersta av Lappland" måste han väl ändå vara - just ironisk?

Men nej.

- Egentligen tycker jag inte om sådan här metatext, men det var, som jag såg det, det enda sättet att säga att det här blir min sista bok från Västerbotten. Om jag får ytterligare någon tid på mig vet jag precis vad jag ska göra.

Livet är kort. Nästa år fyller han 70. Torgny Lindgren talar om hur han vandrar omkring med sina berättelser i åratal innan de "knackar mig i skallen och vill bli nedskrivna".

Just nu flurar han på en roman om Guiness rekordbok och på en annan om profeten Jeremia. Den senare har han burit på ända sedan han skrev Bat Seba på 80-talet. Profeterna fick han aldrig med. De, framför allt Jeremia, pockade på egna berättelser.

Norrlands akvavit kan läsas som det Lindgrenska svaret på P O Enquists Lewis resa. När Enquist skrev om väckelsen var mycket dokumentaristiskt. Torgny Lindgren gör annorlunda.

Hans frälsare är en föredetting, en 80-årig ateist, till och med nihilist, som ett halvt sekel efter sina extatiska väckelsemöten återvänder för avfrälsa dem han en gång lurat, bara för att upptäcka att bönehuset sedan länge är kortspelslokal för jaktlaget. Synden är avskaffad.

- I 1950-talets Västerbotten, bland de frireligiösa var det väldigt mycket synd, kortspel var synd, även pilsner, men inte svagdricka. Jag tror broscher var tillåtna men örhängen var synd.

- Om man blir lite förvirrad när man läser det jag skrivit så beror det på att jag leker med två syndbegrepp. Dels det här gamla, dels det här andra som kommit mycket senare och som väl jag har tillägnat mig.

- Synd är när vi gör våld på vårt samvete, och det är något helt annat, men båda de här föreställningsvärldarna finns sida vid sida, och det är alldeles avsiktligt. Man ska inte göra något enkelt för sig.

Bynamnen känns igen: Avabäck, Morken och Inreliden. Manfred Marklund, lokalredaktören med diktarådra från Pölsan återkommer.

Gamla sturiga gubbar spelar existentiella roller, liksom den kloka och långsamt döende Gerda. Under allt vilar en religiös problematik, liksom i mycket av det Torgny Lindgren skrivit.

Ändå tycker han inte att den här romanen tillhör samma liga som hans tre föregående, Hummelhonung, Pölsan och Dorés bibel.

- De ska bindas ihop och komma ut med titeln Nåden har ingen lag, ett citat från en torpare i Dorés bibel. De tre romanerna är för mig olika gestaltningar av vad nåd egentligen är.

- Det är precis på det sättet, att nåden har ingen lag. Den är laglös. Men den här boken hör inte hit. För uppriktigt, i den här boken finns det ingen nåd.

Torgny Lindgren är katolik sedan 80-talet. Han sänder alla nya verk till sin personlige själasörjare, men kan inte säga vilken betydelse tron haft för det han skrivit. Hans språk har ibland beskrivits som bibliskt influerat.

- Jag kan tänka mig att en del tyska författare språkligt har spelat en stor roll, men det är en jävla blanding av allt möjligt. Man får i sig väldigt mycket språk på 70 år.

- Jag började läsa när jag var fem, sex år och sedan har jag egentligen inte gjort annat. Man blir proppfull och en plåga för sin omgivning

Med ett västerbottniskt "jo" avslutar han sin korta utläggning. Lite sorgset är hans litterära avsked till Västerbotten. Samtidigt är romanen full av en munterhet som han bäst tycker beskrivs med det tyska ordet "heiterkeit", gladlynt och klar, enligt ordboken.

Bakom hans dråpliga beskrivning av hur hans romangestalter navigerar efter diken istället för vägar finns den avgörande kunskapen hos "di gamle" i det jordbrukarsamhälle han växte upp i, en värld där diken och rågångar betydde allt.

Men när han låter sin nihilistiske predikant beskriva alla helvetens gemensamma nämnare som själva landskapstypen, "platt, själlöst lågland, gyttja, slam", är det inte bara med en längtan till Västerbottens berg och skogar. Där finns också Thomas Manns Bergtagen.

- När jag skriver finns en mängd associationer som blir förborgade för mina läsare. Det finns en massa referenser som ingen ska bry sig om. (TT Spektra)

ERIKA JOSEFSSON

Fakta: Torgny Lindgren

Född: 1938 i Raggsjö i Västerbotten.

Debuterade: 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument.

Böcker: Fick sitt stora genombrott med Ormens väg på Hälleberget 1982. Har skrivit 15 romaner, flera diktsamlingar, novellsamlingar och även dramatik.

Priser: Bland andra Augustpriset för Hummelhonung 1995 och franska Prix Femina för Bat Seba 1986.

Kokbok: Maten. Hunger och törst i Västerbotten (2003) (tillsammans med Ella Nilsson).

Översatt: Till över 30 språk.

Sitter: Sedan 1991 på stol nio i Svenska Akademien.

Bor: I Tjärstad, Östergötland.

Läser just nu: "Vi håller ju på med det där sabla priset. Ett svårt arbete."

Längtar efter att läsa: "Om jag får läsa vad jag vill läser jag om: Musil och Dostojevskij hur mycket som helst, och en jädrans massa poesi: Stagnelius, Ekelöf och W H Auden, en av mina favoriter. Kafka, Beckett. Herregud, den som fick lägga sig raklång och bara läsa, vilket härligt liv!"

Annons