Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svåra frågor som söker svar

/

Annons

Så var det dags igen. Ännu en som jag då och då träffat, gillat och med telefonens hjälp hållit kontakt med, är borta. Nu senast var det min kusinskara som decimerades kusinskaran med den äldsta, men nära nog den piggaste av oss alla.

Att aldrig mer få höra den pigga rösten, det pärlande skrattet eller den gamla dialekten som var självklar trots alla år i huvudstaden, det känns ekande tomt och märkligt.

Det är livets villkor, naturens gång, allas vår lott... jag vet. Men när det händer någon bekant eller släkting är det inte alltid så lätt att tänka rationellt. Jag kan känna viss avund mot dem som kallt konstaterar att om man har accepterat livet så har man också accepterat döden. Man lever, sedan dör man. Punkt, slut. Och så var det inget mer med det. Nästa fråga.

Så enkelt. Så praktiskt. Så vetenskapligt korrekt. Men ack så känslokallt. En praktisk inställning för den moderna människan som lever i en tid då allt är förklarat. Bara att hasta vidare mot nästa delmål.

I en tillvaro där grunden för existens ska definieras i kronor, överföringshastighet och gigabyte, finns inte längre plats eller tid för tankar på döden. Ju högre tempot är (läs ju större staden är), desto färre tankar ägnas åt existentiella frågor.

Begravningar av närstående får skjutas framåt i tiden tills det råkar finnas en lucka i kalendern. På torsdag kvart över elva om tre veckor, går det bra? Fint, då noterar jag det, men det får ta max en timme inklusive resan.

Riktigt där är vi ännu inte på landsbygden. Här kan liksom i tidigare generationer ett dödsfall upplevas som onödigt, alldeles för tidigt, oväntat och djupt orättvist. Tankar med utgångspunkt från den avlidne, inte något som i första hand orsakar en massa extra problem för en själv.

Och så länge de tankarna finns kvar så finns det hopp. För då finns det också kvar människor med äkta känslor, människor som vågar och ger sig tid att ibland se över horisonten.

Om man sedan ser något därute i det okända är en annan sak. Det viktiga är att vi försöker och ger oss en möjlighet att tänka över de stora frågorna som inte låter sig sammanfattas i några få ord på twitter.

Men några allmängiltiga svar som passar alla finns inte att hitta. Det är upp till var och en att tänka efter, väga för och emot, försöka hitta mönster och i bästa fall något som liknar ett slags svar på någon av alla frågor.

Om kvällshimlen ger mig något svar vet jag inte. Det enda jag med säkerhet vet är att saknaden är stor efter ett pärlande, medryckande skratt.

Mer läsning

Annons