Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han är den bråkiga förortsungen som integrerades – nu ska Poya Asbaghi leda Dalkurd till Champions League

/

Bus och oroligheter byttes mot en lugn studiemiljö och en trygg vardag.
Poya Asbaghi är den bråkiga förortsungen som fick uppleva två sidor av Sverige – och integrerades i samhället.
Kontraster som nu ska hjälpa honom att göra Dalkurd till en Champions League-klubb.
– Dalkurd är ett lag där vi har spelare från fjorton olika länder. Någonstans tror jag att min uppväxt gör att jag kan känna igen mig hos alla, säger Asbaghi.

Annons

Poya Asbaghi var bara tolv år gammal när de första aningarna av framtiden visade sig.

Han spelade då fotboll för fullt i klubblaget Uppsala IF, och när några kompisar från skolan bestämde sig för att starta upp ett korplag, så frågade de Poya om han ville vara tränare för dem.

Det ville han.

– Jag var tolv år och tokseriös (skratt). Några kompisar har hittat informationsblad som jag hade skickat ut, där jag skrivit ned vilka tider vi tränade, vad de skulle ha med sig, vad som uppskattades och inte uppskattades… det här var för mina egna vänner.

– De första träningarna stod jag med ett block, och sedan hade jag ett system där jag rankade alla mina kompisars insatser, från ett till sex. Jag gjorde ett poängsystem, där de fick ett snitt. Jag visade aldrig det här för dem, så när vi umgicks på fritiden gick alla alltid och frågade vad de hade.

Vad tyckte de om det här?

– Vi har pratat om det idag och garvar åt det. Det är det första de säger när vi träffas, när de vet att jag är fotbollstränare nu. Men de säger att de uppskattade det, för att det var så seriöst. Någonstans tyckte de om det.

Klockan är strax efter fyra, 18 år senare, när Poya Asbaghi precis har avslutat ett två timmar långt möte i ett konferensrum på boendet i fotbollsträningsmetropolen Salou.

De gemensamma riktlinjerna inför säsongen har stötts och blötts med Dalkurds spelar- och ledargrupp.

När det gäller det fotbollsmässiga är han fortfarande en perfektionist ut i fingerspetsarna.

– När jag var i puberteten så var jag en perfektionist, och mina kompisar kunde jävlas med mig när de kom hem till mig. Om jag gick på toaletten kunde de flytta en fjärrkontroll en centimeter, och när jag kom tillbaka så märkte jag det och det blev tjafs. Den perfektionismen, utanför, har jag släppt lite. Nu är det inte alls lika mycket ordning och reda hemma. Däremot är det mycket saker när det kommer till fotbollstränaryrket, där jag känner jag nästan kan bli för perfektionistisk. Att man tänker för mycket ibland.

Han formades till den han är idag av två vitt skilda världar under åttio- och nittiotalets Uppsala.

Hans pappa är politisk flykting och situationen i Iran tvingade familjen att lämna metropolen Teheran och hemlandet när Poya bara var ett år gammal, på grund av säkerhetsläget.

I det nya landet hamnade den nyinflyttade familjen snart i förorten Gottsunda.

– Det är ju en klassisk förort. Det var så jävla kul att växa upp där, men samtidigt märkte mamma ganska tidigt att en unge som växte upp där kanske inte skulle få alla möjligheter som man skulle kunna få. Så vi flyttade efter några år.

Flyttlasset gick till grannområdet Norby – en välbärgad stadsdel som på många sätt var Gottsundas raka motsats.

– Kontrasterna blev väldigt stora och det är väl det mest påtagliga som jag kan tänka på från min barndom. Jag fick lämna alla mina vänner i Gottsunda och flytta till Norby, där det var en helt annan typ av människor. Börja gå i skolan med bara svenskar, från att ha gått i skolan med bara invandrare.

– Jag ska inte säga att jag kommer från en rik familj, men jag kommer ifrån en familj som hade tillräckligt med resurser för att ta mig därifrån. Jag fick komma till ett betydligt lugnare område, i en stadsdel i Uppsala som kommunen satsade mycket mer pengar på. Båda har ju format mig till den jag är.

Omställningen, och upplevelsen, av de två skilda världarna är något som Asbaghi idag ser som något positivt i utvecklingen som gjort honom till den han är idag.

– Jag har ju fått se båda delar. Jag hade kvar mina gamla kompisar, men fick också nya i Norby. På det sättet har man haft en ganska annorlunda uppväxt tycker jag. Jag tror inte att alla kan känna igen sig i det där.

– Jag fick en möjlighet som många inte får. Jag hade en massa år där jag gjorde massa dumt, men mamma insåg att det inte var ett bra ställe att växa upp på. Hon såg ju vad jag gjorde på gårdarna.

På vilket vis märks det här i den du är i dag?

– Man är påläst. Det jag menar då är att om jag skulle umgås i ett rum med bara svenskar, så skulle alla ta för givet att jag alltid bott i Sverige och att… alltså, jag är väldigt svensk av mig. Jag kan väldigt mycket om svensk historia och jag känner inte att jag har svårt att prata svenska. Jag är väldigt integrerad på det sättet, just för att jag har växt upp i ett svenskt område. Skulle jag å andra sidan vara i ett rum med bara invandrare så tror jag inte att någon skulle kunna tro att jag har en svensk sida också.

– Det tycker jag säger en del om den problematik som vi har i landet idag. Eller, det är någonstans ett kvitto på det. Folk som växer upp och är på ett visst sätt har också formats till det för att det är de resurser och möjligheter de har fått. Satsas det inte mycket pengar på utbildningen i en kommun, då blir effekten att de personer som bor där inte heller är lika utbildade. I språket, i värderingar i landet och i systemet. Det är jag ett levande exempel på. Du föds ofta inte till den du är, utan det är de möjligheter som ges, som formar dig väldigt mycket. Jag kan känna igen mig i väldigt många olika människor i Sverige.

En ganska värdefull egenskap som ledare i ett lag som Dalkurd?

– Verkligen. Dalkurd är ett lag där vi har spelare från fjorton olika länder. Vi har väldigt många svenskar och vi har väldigt många som inte kan svenska eller förstår sig på svenska. Någonstans tror jag att min uppväxt gör att jag kan känna igen mig hos alla. Ena stunden kan jag sitta och lyssna på Lasse Winnerbäck med en svensk spelare för att i nästa lyssna på arabisk musik med någon annan.

Båda hans föräldrar har akademiska utbildningar från hemlandet i ryggsäcken, och att även Poya skulle studera var en självklarhet.

– Först och främst har de alltid velat att jag skulle ha en hög utbildning, som jag alltid kan falla tillbaka på. Sedan är det klart att de någonstans alltid har önskat att man skulle bli läkare eller advokat. Eller ekonom, som jag också pluggade till, var helt okej för dem. Och det var viktigt för mig också att gå den där utbildningen, för att göra dem glada. Men när jag var klar, så sa jag att det inte var det som jag ville jobba med.

Vad tycker de om att du blev fotbollstränare?

– Det gillade de inte, till en början, för att det är ett opålitligt yrke. Och det har de ju faktiskt rätt i också, till viss del.

Bollen började Poya älska redan innan han själv minns det, men den egna spelarkarriären tog slut när han var i tjugoårsåldern och flyttade till Örebro för sina studier.

– Jag har alltid spelat fotboll och var ganska duktig, men aldrig så talangfull som mina spelare är idag. Jag spelade för att bli fotbollsproffs tills jag var 18-19. Jag tror att jag insåg att jag inte skulle bli det lite innan jag slutade, men man ville nog inte riktigt förstå det. Jag hade ett driv som var större än min talang.

Att släppa fotbollen var dock aldrig aktuellt.

– Anledningen till att jag blev tränare hängde nog ihop med att jag kände att jag aldrig fick rätt utbildning som fotbollsspelare. Jag var ju väldigt snabb, till exempel, men fick aldrig höra hur jag skulle kunna använda min snabbhet på ett bättre sätt. Jag var väldigt frågvis av mig och under genomgångar var jag den som alltid frågade och pratade. Men jag kände aldrig att jag kunde få svar. Någonstans handlade det om kunskapen hos de som har haft mig, och jag tror att det triggade mig till att bli fotbollstränare. För att kunna ge något till någon, som jag själv aldrig har fått.

2009 blev han tränare för sitt första lag – ett pojklag i UNIK, som han på kort tid gjorde om till ett succélag från att ha varit i en negativ spiral.

Något som gjorde att han säsongen därefter fick utökat ansvar i klubben, då han blev både juniortränare samt assisterande seniortränare, vid sidan av pojklaget.

– Jag fick väldigt mycket beröm från omgivningen och man fick ju självförtroende. Man lyfte sig, vilket motiverade en att fortsätta och utveckla de sidorna ännu mer.

Två år senare blev han huvudansvarig för division 3-laget – där framgången fortsatte.

Faktum är att vägen fram till den punkt där han befinner sig i dag, på många sätt, har varit spikrak.

– Som huvudtränare har jag aldrig fått uppleva motgångar på det sättet, och det är jag lite rädd för, om jag ska vara ärlig. Man kan inte veta hur man hanterar motgångar förrän de är där.

Den 12 november 2015 kom beskedet ifrån Dalkurd FF.

Efter två säsonger skulle Andreas Brännström lämna klubben.

Dalkurd skulle tappa sin huvudtränare, som lett laget upp i Superettan.

Poya Asbaghi skulle tappa sin parhäst sedan flera år tillbaka – en person som hade presenterat den unge, lovande tränaren för en högre nivå, då Brännström gjorde Asbaghi till assisterande tränare i såväl AFC United som Dalkurd.

En person som hade lärt honom mängder.

– Det var tråkigt, såklart. Jag och "Brännan" hade jobbat i två och ett halvt år och inte bara som arbetskamrater, utan som vänner. Vi hade precis varit framgångsrika och vunnit en serie… vi ville ju att situationen skulle lösa sig, men det gjorde den inte.

Var du medveten om läget?

– Jag kan säga att jag visste om att det skulle bli så tidigare än vad DT, till exempel, visste. Men det var inget man visste långt innan. Någonstans kände man att vi kommer fortsätta på samma sätt som vi hade gjort.

Hur ser du på situationen, så här i efterhand?

– Att det är en del av fotbollen. Det är sådant som händer. Det är så klart tråkigt att jag och han inte jobbar ihop just nu, men jag är rätt säker på att vi kommer göra det någon dag framöver. Nu finns det inget att blicka tillbaka på, utan det är bara att se framåt.

Avslutet mellan den forne tränaren och klubben blev aningen kontroversiellt, då ord stod mot ord om vad som var den egentliga anledningen till uppbrottet.

När Poya Asbaghi nu får frågan om de båda parternas ståndpunkter så blir svaret diplomatiskt.

– Det var en svår situation, och för att vara rättvis mot båda parter så kan jag inte säga något. Jag gör inte någon sida rättvisa. Jag respekterar båda sidor i det här fallet och tycker inte att någon sida har mer rätt eller fel än någon annan.

Vad var första tanken som dök upp i huvudet när du fick frågan om att ta över?

– Att jag skulle prata med "Brännan". Det låter nästan som att man ljuger, för alla vill väl vara huvudtränare. Men jag trivdes bra med min roll och jag kände att vi skulle ta ett kliv upp i Superettan. Jag skulle få pröva mina vingar ännu mer, så jag kände att jag hade en utmaning. Så första tanken var att jag ändå skulle fortsätta med "Brännan".

– Men när jag kände att det inte kommer att lösa sig, då var jag tvungen att prata med honom. Jag sa att jag hade fått tecken på att det kunde bli jag, och att jag var tvungen att fråga hur han kände. På något sätt kändes det som att skulle svika honom, om jag skulle bli hans efterträdare. Han garvade och var väldigt förstående. Men han sa att jag var dum om jag inte skulle ta jobbet, och att de är dumma om de inte skulle göra mig till huvudtränare. Då kunde jag inte tveka så mycket mer.

När frågan väl kom tackade Poya Asbaghi ja, och blev därmed den yngste huvudansvarige tränaren för ett elitlag på herrsidan, med sina trettio år.

Det märks att han är beredd på frågan när vi kommer in på hans ålder och erfarenhet, kontra det stora ansvar som väntar som huvudtränare i Superettan. Några tvivel fanns dock aldrig.

– Jag känner att jag har egenskaper som gör att jag kan göra det här. Sedan får vi se hur det går, men jag tvivlar inte på mig själv. Skulle jag inte känna att jag hade det, då skulle jag inte ta jobbet.

Spelar ålder någon roll?

– Ålder ger dig erfarenhet, oftast. Men du kan ha fyllt femtio och ändå ha mindre erfarenhet än någon som är tjugo, beroende på vad du har gjort under de åren. Frågan du ställer är fullt befogad, för jag har varit fotbollstränare i 6–7 år och tidigare varit huvudansvarig i division 3. Nu är jag huvudansvarig i Superettan.

– Samtidigt, under de här åren har jag lagt otroligt mycket tid på just fotboll. I princip har jag haft fotbollsträningar i genomsnitt i sex timmar per dag. Förmodligen har jag gjort mer per dag än de flesta andra. Jag är inte äldre, men jag kanske har samlat på mig mer rutin än vad många 35- eller 40-åringar skulle göra. På det sättet spelar ålder ingen roll. Men är du 50, då har du haft möjlighet att kunna vara mer på planen.

Händer det att du tänker på din ålder själv, att du är yngst?

– Tanken har ju slagit mig, men det är nog mest för att jag känner något runt unga ledare som själva inte har elitfotbollsbakgrund. Tanken slog mig att jag någonstans bär ett ansvar för dem. Tänk om jag lyckas, utan att ha varit elitfotbollsspelare, som trettioåring. Då skulle det ge incitament för andra föreningar att göra samma sak. Dalkurd har inte tittat på min ålder utan på vem jag är, vad jag kan och vilka egenskaper jag har. Det hoppas jag att fler föreningar kommer göra.

– Generellt i Sverige är det ovanligt att lyfta fram unga tränare för att man alltid tänkt att deras tid kommer. Samtidigt sitter det 25-åringar i Riksdagen och styr vårt land.

Vad betyder Dalkurd för dig?

– Oj. Dalkurd betyder väldigt mycket för mig. Dels så är det en klubb som jag respekterar väldigt mycket och jag känner står för väldigt mycket som jag själv står för. Allt ifrån fotbollsfilosofi, hur vi ska spela fotboll och hur vi ska jobba med ungdomsfotboll, till det som är utanför planen. Värderingar och sådana saker. Där känner jag att det finns få klubbar i Sverige som skulle kunna pricka mer rätt för mig än vad Dalkurd gör. Det är ett lag jag känner väldigt mycket med och känner igen mig väldigt mycket i. Jag har varit här i lite mer än två år, men det känns som att jag har varit här i tjugo.

Har klubben påverkat eller förändrat dig?

– Ibland känns det som att vi någonstans var gjorda för varandra från början. Det är det jag menar med att jag känner igen mig väldigt mycket i Dalkurd. Mycket av det som vi står för som klubb stod jag för som människa innan Dalkurd. Många saker har säkert förändrat mig, men det känns mer som att jag har hittat rätt, att jag har hittat hem.

Vad vill du åstadkomma i Dalkurd?

– Allt. Jag vill att vi ska vara bäst på allt. Jag vet att det låter som Dalkurd, rakt av (skratt). Rent sportsligt vill jag att Dalkurd fortsätter att vara Dalkurd på fotbollsplanen – att vi spelar en fotboll som publiken ska älska och som folk ska beundra. Att vi ska sticka ut på det sättet och fortsätta utveckla det hela tiden. Samtidigt vill jag att vi ska fortsätta att ta kliv tillsammans, rent organisatoriskt. Där känner jag att klubben är duktig på att lyssna och vi ger och tar på ett bra sätt. Jag är främst mån om a-lagets utveckling, men jag hoppas också att jag kan bidra till att ungdomsutvecklingen och akademin blomstrar också.

När nyheten om klubbens nya miljardsponsorer presenterades för någon månad sedan gick en av investerarna ut med att man siktade mot att ta sig till Champions League i en relativt nära framtid.

Ett uttalande som självklart vållade en hel del uppståndelse på riksnivå.

– Vi snackar om att vi ska till Champions League inom tre till fem år och att vi ska vinna så mycket matcher som möjligt. Det är klart att vissa kan reagera på det. För mig personligen så får det inte så jobbiga konsekvenser som många skulle kunna tro, säger Asbaghi.

Det måste väl innebära en press för dig?

– Press gör att jag lever och skulle jag inte känna press skulle jag ha väldigt tråkigt. Press gör ju att folk bryr sig och det är kul att jobba med något som folk uppmärksammar och bryr sig om. Jag var väldigt ung när jag tog över på division 3-nivå och det var många som var skeptiska då också. Men i efterhand så har jag alltid mått bra av att ta sådana beslut. Press har utvecklat mig.

– I vissa fall kanske det till och med inte är fullt realistiskt alltid. Men att ha det målet är för mig också väldigt godtagbart. Jag tänker redan nu i mitt huvud att jag vill vinna alla matcher i Superettan i år. Skulle jag nöja mig med att vinna alla utom en, där vi spelar oavgjort, så har jag redan där börjat spela oavgjort i min tankegång.

– Jag tror snarare att det mer handlar om vad som händer om det inte sker. I så fall är vi också beredda på att hantera motgången när den väl dyker upp och det är det som är utmaningen. Jag tror att det är anledningen till att många andra klubbar i Sverige, som också har samma mål, inte nämner det. De tänker på vad som händer den dagen de misslyckas, att de får stå där med skägget i brevlådan. Jag är personligen inte rädd för att sikta högt, då jag är beredd på att hantera motgången.

Är ert mål realistiskt?

– Idrott skulle aldrig vara idrott om inte allt var möjligt. Det är det som gör idrott charmigt.

LÄS ÄVEN:

Allt från träningslägret i Spanien - vi punktmarkerar Dalkurd hela veckan

Brännström om varför han lämnar Dalkurd

Sportchefen om Brännströms sorti från klubben

Klart: Kurdiska affärsmän köper in sig i klubben

Mer läsning