Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storstäder är meningen med mitt liv

Annons

LOS ANGELES. Det är nästan en timme av kvar av flighten när vi lämnar marschhöjd, bryter genom ett tunt molnlager och börjar den långa inflygningen mot LAX.

Redan då ser man hur den bruna Mojave-öknen där nere börjar övergå i tätbebyggelse

Sedan ser man inget annat

Det är bara stad, stad, stad i trekvart. I alla riktningar. Urban sprawl. Metropolis. Hus, vägar, bilar, lysen, trängsel, köer, puls, tempo och oväsen forever and ever.

Somliga känner olust inför den synen och undrar var naturen är.

Själv tycker jag att Los Angeles i all sin förorenade oändlighet är det ultimata resmålet. Det finns ingen större storstad och stora storstäder är meningen med mitt liv.

Vilket kan beskrivas som rätt konstigt. Där jag växte upp var skog och mark snudd på religion, det förekom ambitiösa försök att fostra mig till älgjägare (!) och fanns någon form av logik skulle jag åtminstone vara en sån där som finner ro i att fiska, plocka svamp och klättra genom nåt stenröse för att sen få sitta på en bergsknall och titta på granar.

Men jag blir bara nervös och uttråkad av skogen. Där finns ju inga barer och ingen kabel-tv, men däremot en massa vilda djur jag inte har det minsta koll på och verkligen inte vill ha med att göra, än mindre försöka ta av daga.

Det lugn och den harmoni såna exotiska övningar ute i det fria påstås generera får jag istället av myllrande trottoarer, stökiga fik och den förtrollande doften av avgaser.

Kanske beror på att man i skolan tvingades ut på mödosamma friluftsdagsstrapatser i Gyllbergens otäcka skidspår och sen fick sitta i en kall snödriva och tugga på en fuktig limpsmörgås med tydlig bismak av ryggsäcksludd och lovikkavante.

Såna upplevelser sätter djupa sår, blotta minnet kan få en att aldrig mer vilja lämna mörkret på den mest dekadenta rockklubben på Sunset Boulevard.

Okej okej, i svaga ögonblick kan de där pastorala upplevelserna tilltala även ett asfaltsbarn utan fäbless för utedass och nyfångad mört. Den ödsliga cowboy-dramatiken i just Mojave-öknen, som jag nu ska korsa för att ta mig till Vegas, får hjärtat att slå på rätt sätt. Likaså de oändliga horisonterna uppe i Montana. För att inte tala om utsikten över Siljan från Holen i Tällberg.

Men det är snabbt övergående kittlingar, efter bara någon timme blir jag rastlös och börjar längta efter det jag har runtomkring här i La La Land just nu: Trafikstockningarna på Santa Monica Freeway. Sorlet, skrattsalvorna och klirret i glasen på Dan Tana's.Trängseln bland vinylskivorna på Amoeba Music. De tusentals ljusen i skraporna downtown.

Det är ju det som är meningen med livet.