Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslagen tv-underhållning på Downton Abbey

Trots den stillastående sociala dynamiken och tämligen statisk karaktärsutveckling är Downton Abbey storslagen tv-underhållning, anser Jens Runnberg

Annons

Det är tre förmögenheter som står på spel i de första tre avsnitten av den tredje säsongen av Downton Abbey. Den första är den som Lady Cora tagit med sig in i äktenskapet med earlen och som redan räddat godset en gång.

Den spelar earlen bort 1920 genom att satsa rubbet i ett kanadensiskt järnvägsbolag som går i konkurs. Därmed aktualiseras det hot mot framtiden som hänger som ett Damoklessvärd över hela intrigen.

Den andra är det oväntade jättearv som Matthew Crawley ser ut att kunna räkna hem, om han kan komma över sin ovilja att ta emot pengar från fadern till den fästmö han anser sig ha svikit. Den tredje är den som Mrs Levinson, Coras mor, ser ut att kunna disponera för att säkra Downton Abbeys framtid.

Turerna växlar hit och dit, men någon större skräck inför farhågan att godsägarna ska få lov att lämna Downton Abbey, och i stället tvingas flytta till den lilla trevåningsherrgården Downton Place med bara blott åtta av sina tjänare, är förstås helt omöjlig att uppbåda.

Ändå är grundtematiken i den tredje säsongen bättre än den i den andra, vilken seriens skapare Julian Fellowes lät spinnas runt enskilda karaktärers hållning till första världskriget. Det var en tematik som var entydigt patriotisk och därmed litet läskig.

Downton Abbey är mer en såpa än en djuplodande epokskildring av samma kvalitet som BBC:s framgångsrika Cranford. Men inspelningsbudgeten på en miljon pund per inspelad timme ger en oöverträffad rikedom i miljöskildringarna. Skönhetsvärdena i bildspråket är överväldigande.

Fellowes håller ett alltför rikt persongalleri i gång, upp mot 18 karaktärer, för att kunna göra några fördjupade personporträtt. Det finns inte heller några exempel i Downton Abbey på karaktärsutveckling över tid, tvärt om verkar rollerna huggna i sten. Serien staplar korta scener på varandra i ett stort antal disparata händelseförlopp. Tempot är högt.

Julian Fellowes är lord, sitter i överhuset i London och är en tongivande konservativ debattör. Själv uppvuxen på ett gods skildrar han klasspänningarna på ett orealistiskt, närmast provocerande vis.

Det visar sig typiskt nog i porträttet av patriarken, earl Grantham, Robert Crawley, som någon gång muttrar fram sina konservativa åsikter, men som i praktiska handlingar är en vidsynt liberal. Redan första säsongen tilläts en av döttrarna enrollera sig i suffragetterna, delta i Labours valmöten och förälska sig i godsets revolutionäre och separatistiske chaufför.

Hans pliktkänsla gränsar till altruism. Som arbetsgivare är han grovt idealiserad. Han betalar personligen de anställdas sjukvård och ser det som godsets ekonomiska uppdrag i bygden att generera så många arbetstillfällen som möjligt.

Till Fellowes mycket speciella bild av sakernas tillstånd på ett engelskt slott från 1912 och framåt hör också den blinda lojalitet han tillskriver tjänarstaben, vars servilitet uppåt är påfallande och inbördes intriger sinsemellan är slående.

Det är alltså bara de yttre ekonomiska och sociala krafterna som kan göra något åt sakernas tillstånd på Downton Abbey, inte godsets inre dynamik.

Det är en större sak bland tjänarna att det blivit hål på en frack, än vad det är bland herrskapet.

En typisk kommentar är husan Mrs Hughes konstaterande att "man bör sätta sin egen död i proportioner".

Dessa frustrationer kring berättandet till trots är Downton Abbey fantastisk tv-underhållning. Det är lätt att förstå att en miljon svenskar följer varje avsnitt.

Jens Runnberg