Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sten Widell: Med il professore över Evertsbergssjöarna

Under militärtjänsten i Västergötland hade jag tävlat på skidor mot skåningar och skaraborgare. Jag hade hävdad mig väl i det motståndet och trodde mig vara beredd för större uppgifter. 1966 skulle det ske. Jag hade anmält mig till Vasaloppet och skulle tävla i Sim- och Idrottsklubben Hellas färger. Någorlunda grundtränad var jag genom ett antal löprundor i Nacka naturreservat. Det gällde bara att fixa lite skidvana.

I Hellasgården vid Källtorpssjön fick vi vasalöpare i Hellas lära känna varandra vid några träffar och där pläderade skidledaren Olle hur vi skulle förbereda oss. De flesta i det här gänget föreföll gå in för uppgiften, alla var ju inte debutanter som jag. Det var dock en gubbe som stack ut lite extra. Jag kommer inte ihåg hans rätta namn men jag kallade honom för ”Jean Baptiste” för han såg ut som en fransman med elegant mustasch, kostym och slips och så rökte han cigarett med munstycke.

Vid den sista samlingen fick vi reda på att vi skulle åka ångtåg upp till starten, dock med övernattning i Risätra skola i Lima. Det gällde merparten av oss, dock Inte ”Jean Baptiste”. Han hade bokat in sig på Sälens Högfjällshotell förklarade han.

Det var ont om preparerade skidspår i Stockholm. Jag och hustrun hade fått vår första lägenhet i Skogås och därifrån skidade jag obanat hem till föräldrarna i Björkhagen. Och sedan tillbaka till Skogås igen. Det var nog den skidträning jag fick i benen före det stora äventyret i vasaspåret.

Ångtåget förde oss upp efter Västerdalsbanan och i Lima blev det avstigning och hänvisning till Risätra skola. Det var massförläggning och man fick kvarta på golvet. Alla såg om sina trälaggar innan sänggåendet. Tog reda på förväntad temperatur och smetade på valla efter det. Kommer ihåg att det var hockey-VM just de här dagarna och tror att Sverige spelade mot Östtyskland just den

här kvällen.

Så småningom la sig alla tillrätta för att sova, då kommer någon lustigkurre in och skriker ”grabbar det regnar”. Alla måste nu försäkra sig om att det var ett skämt, men där rök minst en halvtimme till av nattsömnen.

Det blev tidig purrning. Upp på tåget igen och så tuffade vi iväg mot Sälen och det stora äventyret. Det var 6000 anmälda, rekord, och i vimlet på startplatsen tappade jag bort mina kompisar från Hellas. Jag tror ingen av oss såg till ”Jean Baptiste” vid starten. Det hade varit en överraskning i så fall.

På med skidor och rottefällabindningar och så invänta startskottet. Sedan flåsa

iväg i ett myller av skidåkare. Smågan fanns inte på den tiden så det var drygt två mil till första blåbärssoppan i Mångsbodarna. Redan här jade jag säkert

betydligt fler vasalöpare framför mig än efter mig. Den trenden fortsatte säkert under färden till Risberg och där började skidovanan göra sig påmind. Trots vallahjälp ville inte skidorna vara till någon större hjälp, tvärtom. Det här med glid fanns inte på kartan.

När jag lämnade Risberg och kom ut på Evertsbergssjöarna blev träskidorna som rotborstar. Det var världens stöp på sjöisen och fibrerna reste sig rakt ut på trälaggarna. Det var nu jag började förstå att jag tagit mig vatten över huvudet. Det var en annan löpare som jag åkte tillsammans med över sjöarna som på klingade göteborgska sa; ”det är fössta och sista gången”. Det var fotbollslegendaren Gunnar Gren som plaskade fram tillsammans med mig i stöpet, men hur det än var tog vi oss i land och man kunde stappla fram till kontrollen och få något till livs. Det var nu, med blåbärsmuggen i handen och magen i olag, jag insåg att hit men inte längre. Det får bli buss från Evertsberg till Mora.

Gunnar Gren, il professore, fortsatte dock mot Oxberg där han blev avplockad under stora protester. Han klarade inte repdragningen läste jag senare i tidningen. Själv letade jag upp löparbussen och när jag steg ombord ser jag skidledaren Olle i Hellas sitta och huttra med en filt om sig. Det hade blivit för

mycket för honom också. Han som hade berättat hur vi skulle klara de nio milen. Nu fick vi en lättsammare färd den andra halvan ner till Mora där vasalöpare i massor stod och hoppade irriterat därför att funktionärerna inte hann med att ta emot den stora anstormningen av folk. Den minnesbetan blev startskottet för att använda ny teknik till kommande vasalopp. 1966 var första året televisionen direktsände loppet för övrigt.

Jag själv, skidledaren Olle och il professore slapp i alla fall stå och frysa i de kilometerlånga köerna i Mora och det skulle ha förvånat mig storligen om ”Jean Baptiste” hade kunnat påträffas i målkön…

Jag kom tillbaka tio år senare och inledde en svit på elva  vasalopp, bland annat åkte jag 1987, när det var minus 30 grader vid starten och minus 40 i Tennäng.

Sten Widell