Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sten Widell: ”Jag var ”tungt” beväpnad i tunnelbanan”

Följer man den våldsutveckling som pågår i landet blir man mörkrädd. Det förefaller som det finns obegränsat med vapen trots mängder med beslag och allt strängare lagar mot att bära skjutvapen och stickvapen. Lagarna tycks inte skrämma de kriminella elementen.

Det fanns dock en tid då det antagligen inte var så uppseendeväckande i Sverige att stiga ombord på någon form av kollektivtrafik och hålla en bössa i näven.

Det här upplevde jag själv när jag 15 år gammal blev antagen som hemvärnsrekryt i Enskede hemvärnsområde. Enligt antagningsbeviset blev registrerad som hemvärnsman den 20 februari 1959. Det var flera kompisar hemma i Björkhagen som hängde på den här trenden och Sverker, en några år äldre kamrat, hade till och med någon befälsgrad. Antagligen var det han som raggade upp oss övriga.

Alltnog. Väl antagen som hemvärnsrekryt blev man utrustad med uniform och andra persedlar och det häftigaste av allt var att kvittera ut en bössa, en mauser eller Gevär m/96 som är den militära beteckningen. Det är ett repetergevär med kaliber 6,5 x 55 mm och ett magasin för 5 patroner har jag senare läst mig till. Geväret kompletterades med en bajonett som jag tror hade samma beteckning som bössan för att de hörde ihop. Alltså hette den bajonett m/96. Någon ammunition fick jag däremot inte kvittera ut och minns inte heller om det ingick en hjälm i utrustningen.

Jag kommer ihåg att mor Inga blev förskräckt när jag kom hem bestyckad med bössa, bajonett och en säck med kläder som skulle förvaras hemma i lägenheten.

Hennes reaktion mildrades inte när jag berättade att vi några dagar senare skulle ut på Järvafältet och öva. Så blev det i alla fall både en och två gånger och till övningsfältet fick man ta sig med allmänna kommunikationsmedel. Eftersom jag bodde i de södra förorterna och Järva ligger på norra sidan måste jag ta mig genom hela stan. Jag åkte alltså tunnelbana och buss med bössa och bajonett och såg kanske ganska stöddig ut vid utfärden till övningen. Sämre uppsyn hade jag antagligen under hemresan när vi hade övat en hel natt och jag var trött och lortig.

Väl hemma igen ställde jag in vapenarsenalen i en garderob och hängde upp uniformen på en galge. Den hade sannolikt blivit ganska lerig av allt krypande ute på övningsfältet.

Så rullade tiden på tills det var dags för nästa övning. Samma procedur att ta sig till övningsområdet och samma nattvak som förra gången. Jag kommer ihåg att vi fick skjuta spårljusammunition och det var ju ganska häftigt att få uppleva. Det hade man ju tidigare bara sett på bio.

Efter övningen hem igen, ännu tröttare än förra gången och ännu lortigare klädsel. Skrämde förmodligen slag på en och annan medresenär i tunnelbanan som hade ringa förtroende för en halvsovande yngling i skitig hemvärnsuniform och med en bössa som han stod och stöttade sig på för att inte ramla omkull.

Vid det här laget hade mor Inga börjat få nog på mina utsvävningar för att försvara landet. Hon var trött på det lortiga klädbyltet som tog plats i vår inte alltför stora våning och hon var innerligt trött på att behöva flytta ett gevär varje gång hon skulle ta något i garderoben. Den skrubb jag använde som vapenskåp.

Det som fick bägaren att rinna över var dock mitt sömngående efter övningarna. Eftersom jag samtidigt gick i plugget gick det inte så bra att kombinera läsandet med soldatlivet. Jag var inte bra på något av områdena och när jag började traska i sömnen och väcka övriga i lägenheten fick mor Inga nog. Jag fick en bestämd order att lämna tillbaka mina krigsprylar om jag skulle bo kvar hemma. Något alternativ till det senare hade jag inte så därför blev det en resa till mobbförrådet och lämna tillbaka utrustningen och säga farväl till vapnen.

1962 blev jag signalsoldat i Karlsborg i Västergötland, men det är en annan historia.

Sten Widell