Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stefan Löfven har lärt sig läxan

Annons

Det blir inget samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om utrikespolitiken inför valet 2014, meddelar S-ledaren Stefan Löfven, för närvarande på resa i Mellanöstern. Den överenskommelse som fanns inför valet 2010 var inte lyckad, säger han till Svenska Dagbladet.

Det är snarast en underdrift. Överenskommelsen, som bland annat krävde att USA skulle avveckla sina baser utomlands, även i demokratier som gärna ville att USA stannade kvar, gjorde de rödgröna partierna till åtlöje.

Utrikespolitiken har traditionellt varit en av Socialdemokraternas styrkor, men är inte det längre. Oppositionsrollen har inneburit att väljarna har vant sig vid att se politiker från andra partier föra Sveriges talan. Och Socialdemokraternas, historiskt sett, höga svansföring har fått sig en törn i ljuset av vad vi i dag vet om Sveriges nära samarbete med Nato under kalla kriget. Den traditionella socialdemokratiska utrikespolitiken, med sin blandning av högtflygande tal och hårdhudad pragmatism, framstår som mer än en smula skenhelig.

Inom Socialdemokraterna finns det dessutom just nu en djup skepsis mot fördjupat europeiskt samarbete, som ställer partiet vid sidan av sina europeiska systerpartier. Och när partiet skulle visa ansvarstagande genom att göra upp med regeringen om den svenska insatsen i Libyen blev det ett politiskt misslyckande av sällan skådat slag, där ingen egentligen visste vilken partiets ståndpunkt var, än mindre vad den grundade sig på.

Det är därför klokt av Socialdemokraterna att undvika en gemensam oppositionslinje inom utrikespolitiken. Uppgiften handlar i stället om att inte göra frågan till en belastning, som den blev 2010. Alliansen kommer att göra sitt bästa för att utmåla, framför allt, Vänsterpartiet som opålitliga inom utrikespolitiken, liksom på andra områden. Socialdemokraterna kan försöka neutralisera frågan genom att ingå uppgörelser med alliansen, om till exempel Afghanistan och Libyen. Men så länge Vänsterpartiet inte är bundet av dessa uppgörelser kan alliansen alltid hota med att de kommer att brytas av en eventuell rödgrön regering.

Frågan är dock hur skrämmande vänsterspöket är. Det faktum att Sverigedemokraterna tycks ha tillskansat sig rollen som tungan på vågen under överskådlig tid gör att Socialdemokraterna på ett eller annat sätt kommer att behöva söka stöd för sin politik över blockgränserna. Mer sannolikt än att S vid en valseger låter Vänsterpartiet diktera Sveriges utrikespolitik, är att V i stället marginaliseras till förmån för uppgörelser med ett eller flera allianspartier. Det parti som en gång gärna föreläste för världen om fred och samarbete har förhoppningsvis lärt sig en utrikespolitisk läxa.

Annons