Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt porträtt av en människa och en tid

Med poetisk ryggrad skildrar Anyuru en människa - hans far - och en tid när ett skräckvälde tar vid.

Annons

Gradbeteckningarna dinglar tungt framför ögonen, svetten rinner och den lusmotande lukten av T-sprit stiger från kroppen. Men där finns någonting annat också. Himlen, vidöppen som ett hjärta.

Johannes Anyurus nya roman En storm kom från paradiset är en berättelse om hans pappa. När den drar igång, i ett förhörsrum i östra Afrika, är han ännu bara en ung man som bär på barnets drömmar om att vara en fågel och som studerat vid flygvapenakademien i Aten.

Tillsammans med flera andra ugandier har han några år tidigare skickats till Grekland för att tränas till stridspilot i Ugandas flygvapen. Britterna styr inte längre hemlandet och en mindre våldsam framtid hägrar, men en tid innan P – som han kallas i boken - tar examen sker en statskupp mot Milton Obotes stränga regim och Idi Amin tar makten. Året är 1971 och bara början på ett blodigt skräckvälde.

Anyuru debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, följde upp med Omega (2005) och Augustnominerades för sin nästa diktsamling Städerna inuti Hall (2009). Ett år senare romandebuterade han med Skulle jag dö under andra himlar. När han nu silar sin globala historia genom pappans dagboksfragment och sin egen skarpa blick för helhetens tusentals beståndsdelar finns även glimtar från uppväxtåren i Växjö med: vänskap mellan kyliga barriärer, gränssprängande litteratur och ilsket sprayad krom på en husfasad.

Jag läser En storm kom från paradiset med Kevin Macdonalds brutala Amin-film The Last King of Scotland blinkande i bakhuvudet, hänförd av hur lätt Anyurus kraftfulla prosa rör sig mellan decennier och kontinenter, och när han mot slutet tecknar P:s ansikte gråter jag så att inte ens himlen syns.

Det är en fascinerande roman som bärs genom fångläger och psykologiska vandringar, luftrum och kärlek, med en poetisk ryggrad. Anyuru borrar och genomlyser med varsam hand, och formar på så vis ett skälvande porträtt av en människa och en tid och deras gemensamma svallvågor över världen. Det är en av årets absolut starkaste och vackraste prestationer.