Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Spotifys musiktips saknar passionen

Spotify är ett litet mirakel. Den nätbaserade musiktjänsten är busenkel, snabb och ger oss användare tillgång till över 15 miljoner låtar. Jag tvekar inte för att utnämna det till en av vår tids största svenska innovationer. Och jag använder den nästan aldrig.

Jag vet inte riktigt varför. Det är ju fullkomligt orimligt eftersom jag älskar musik. Men jag tror det beror på den kusligt syntetiska känslan i Spotifys universum. Jag känner mig så ensam där inne.

Det är samma sorts känsla jag fick när jag efter en herrans massa margaritas slirade in i den numer nedlagda videokedjan Blockbusters butik på Sunset Boulevard i Los Angeles. Kan det ha varit 2005? Upplevelsen blev så kallsvettig att jag backade långsamt ut genom dörren efter bara några minuter.

Utbudet var överväldigande. Här fanns halva filmhistorien samlad på hyllorna, men allt som hördes var lysrören. Heltäckningsmattelandskapet var öde. Det fanns inte en käft i lokalerna. Trodde jag. Hela jag ryckte till när jag insåg att det faktiskt stod en anställd i kassan. En genomskinlig tigande yngling. Han lyfte aldrig blicken från sin dataskärm.

Spotify är världens största obemannade skivbutik. Alltså, den är själsligen obemannad. När jag sitter och stirrar på den envist blinkande markören i sökrutan, där jag ska skriva vad jag vill lyssna på, då kan jag nästan höra surrande lysrör. Jag glömmer bort vad jag gillar. Min musiksmak blir blank.

Panikkänslan blir bara värre när jag trycker på knappen "related artists". En snillrikt programmerad funktion som tipsar om närbesläktade artister. Det är inget egentligt fel på tipsen som dyker upp på skärmen. Det är bara det att jag så tydligt märker att de levereras med hjälp av uträkningar. Logaritmer.

Det finns ingen människa som kommunicerar med mig där inne i maskinen. Inte ens ett spöke. Bara en elegant programmerad robot som kalkylerar fram vad jag borde gilla. Och det blir som att dricka ett glas med sån där mjölk med extra lång hållbarhetstid. Det smakar nästan naturligt.

Det slår mig att detta med att tipsa, att rekommendera, det är ett djupt mänskligt beteende. Det baserar sig på passion. Ibland till och med på kärlek. För att rekommendera måste vi kunna känna. Både oss själva och våra medmänniskor.

Att rekommendera något är också att göra sig sårbar. Vårt tips riskerar ju alltid att avfärdas med en axelryckning. Jag älskar den amerikanske vissångaren John Jacob Niles. Jag älskar också min bror. Därför hoppades jag att de skulle trivas tillsammans. Så jag tog ett djupt andetag. Sedan rekommenderade jag min bror att lyssna på John Jacob Niles.

För några dagar sedan så tackade han mig så innerligt. Som om jag gett honom en gåva. Och jag pustade ut.

Förmågan att rekommendera är vad som skiljer oss från robotarna.