Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans Bergman: Solstrålen Markoolio

Annons

Men inte ens jag är så dum att jag tror att jobbet som förbundskapten skulle gå till den glade myshiphoparen, som egentligen heter Marko Lehtosalo, är 36 år och uppväxt i västra Orminge utanför Stockholm.

Däremot, om du har några spänn över och antingen är naiv eller smått korkad, vilket inte är samma sak, men lätt uppfattas så, kan du spela på att han får Lars Lagerbäcks kneg.

Det är, faktiskt, sant.

Ett av de spelbolag som Bosse Ringholm förmodligen drömmer lika otäcka mardrömmar om som han gör när det gäller bortglömda telefonlurar tror mest på Roland Andersson, McCartney-halvan i duon Lars-Roland, och Jörgen Lennartsson, U21-lands-lagets assisterande förbundskapten, men har också Markoolio som tänkbar ersättare.

Oddset: femtusen gånger pengarna.

Sätt en miljon - du kan bli stenrik.

Men förmodligen förlorar du. Det är i och för sig meningen med allt spel.

Fast det kan vi tala om någon annan gång.

I dag ... eh ... ja, vi kan väl säga som så att vid sidan om att försöka göra piratkopiering till en mänsklig rättighet har svenska folket den här veckan ägnat all sin kraft åt att såga Lars Lagerbäck.

Men.

Sverige spelade åttondelsfinal i VM.

Sverige tog stryk mot Tyskland.

Sverige sov en kvart och vaknade vid 0-2.

Det var det enda att bli upprörd över.

Men Sverige var - och är - inte bättre än så, oavsett sena eller uteblivna byten, 0-0 mot Trinidad & Tobago och Den Stora Tystnaden som lagt sig över truppen.

Sverige har ett landslag som bör vara bland de 16 bästa, men - låtsas inte som att blågult skulle vara bland de åtta bästa i världen.

Inte med ett lag där de internationella storstjärnorna är tre - Zlatan Ibrahimovic (ur form!), Henrik Larsson (bortkommen!!) och Fredrik Ljungberg (lysande!!!) - och resten tragglar i ligor och lag som på sina håll är lika övervärderade som ett guld i hockey-VM.

Inte med ett lag - och en förbundskapten - som på två år inte lyckades lösa en högerbacksplats innan det nästan var försent.

Inte med ett lag - och en förbundskapten - som missade att hela grejen med att springa, stångas och svettas är att göra mål, inte skapa chanser.

Jag menar, Markoolio fattade det redan för två år sedan, till EM i Portugal.

Men då hade också landslaget refrängen i huvudet, spelade makalöst och hade kunnat gå till final.

Jag vet, trots allt, inte vad man kan begära numera.

För det är så lätt att drömma om ett världsmästerskap för tolv år sedan och tro att allt ska bli så igen, att saker och ting ska gå vår autobahn utan problem, du vet.

Det är enklare att vara förbannad på Lars Lagerbäck, mannen som varit med att ta Sverige till fyra raka mästerskap i rad.

Han skulle ha gjort både det ena men framför allt det andra, säger alla.

Visst, okej, jag är med - allt är hans fel.

Det är bäst så.

Glöm.

Jag gillar Lars Lagerbäck.

Jag älskar hans filosofi om kollektivet som segermaskin - att strävar man åt samma håll kan man köra över de bästa som en bull-dozer demolerar ett sandslott.

När Bob Houghton någonstans i forntiden introducerade det tankesättet i Malmö FF kallades det medelmåttornas revansch.

Det är poesi, mina vänner, poesi.

Lars Lagerbäck må vara en synnerligen tråkig man att lyssna till, han må sakna ett kroppsspråk som du och jag förstår och han må ha sina taktikpärmar som kvällslektyr när han egentligen borde läsa Donna Leons "Dödlig dos", där kommissarie Brunettis fru misstänks för mord och ... nej, vi stannar där, men: tanken om Vi mot Dom finns hos honom, i hela honom, och just sådant är den bästa jävlar-anamma-tändvätska som finns.

Fråga den Zlatan som vi senast såg skymten av i fjol.

Någonting hände i Tyskland. Ljungberg och Olof Mellberg blev, till exempel, osams igen. Rasade allt i den sekunden? Eller hade någon glömt att Anders Svenssons skor skulle putsas? I en grupp kan så mycket gå fel. En småsak, ett förlupet ord kan välta allt. Kolla bara på vilken högstadieklass som helst.

Jag har ingen aning om någonting.

Jag kan inte analysera det som andra målar upp som ett fiasko, men som egentligen var vad vi kunde förvänta oss.

I sådana fall hade jag suttit på förbunds-kansliet i Solna i dag och gett smarta svar för hundra papp i månaden.

Nu är jag bara den sortens typ som, trots allt, blir väldigt lycklig över att under några sanslöst nervkittlande matcher fått höra ett svenskt publikhav sjunga en sång av en glad man som heter Markoolio.

Så enkelt kan det vara ibland.

Särskilt efteråt.

Det är lätt att glömma.

Hur lätt allt är med facit i hand.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons