Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torgny trivs i Mora

Annons

- Hela familjen trivs jättebra i Mora, berättar Torgny Mogren med ett leende. Det har hunnit bli ett år i Mora och jag trivs både med arbetet och miljön i Moraområdet.

1998 blev Torgnys avslutningsår, och sedan dess har han bytt ut längdskidorna mot ett säljjobb på FM Mattsson i Mora.

Nyligen var han i Idre som instruktör för ett projekt som lät ungdomar testa bland annat längdskidåkning. Han besitter onekligen mycket rutin och erfarenhet från sina år med längd-

skidåkningen.

- Mitt arbete tar mycket tid, men det är alltid kul att emellanåt kunna bjuda skidungdomar på min kunskap och erfarenhet, berättar Mogren, som numera blivit en flitig motionär, i stället för en längdskidåkare med tunga mål på elitnivå.

Han beskriver sin känsla för målmedvetenheten. En ingrediens som han använde sig av under skidåkningen och numera blivit en tillgång i arbetet.

- Min fokusering på en sak har jag med mig från skidkarriären. Min styrka var den mentala biten, samt skidtekniken. Stakningen var en av mina svagheter. Till skillnad mot Gunde Svan, så hade jag även en förmåga att gå ut långsamt vid tävling, för att sedan vara stark mot slutet, berättar han.

När han får frågan om den doping som befläckat längdskidåkningen sen en tid tillbaka, blir det genast ett svar med mycket irritation.

- Tyvärr kommer vi alltid få dras med fuskare. Det finns alltid någon som saknar moral och försöker ta en genväg. Och det är oftast pengar som ligger bakom. Ett bra resultat ger mer pengar, säger Torgny.

Under Torgnys aktiva kärriär var det hans mentala styrka som var lite av nyckeln till att det blev både OS-och VM-guld till Sverige i samband med stafettdramatiken under slutet av 80-talet.

Både i VM-tävlingarna i Oberstorf 1987 och i Lahtis 1989, samt Calgary-OS 1988, var det Torgny som avslutade på Sveriges sista sträcka.

- En tung uppgift och ett riktigt rävspel emellanåt, berättar Torgny. Det första stafettguldet 87 stärkte mig mycket mentalt och blev lite av en morot i efterkommande stafetter. Dock gjorde jag en taktisk miss i stafetten vid Alberville-OS 92, när jag blev slagen på målrakan och Sverige slutade fyra.

Individuellt är VM-gulden på 50 km i Falun 1993 och Val di Fiemme 1991, två av hans skönaste segrar. Efter triumfen i Falun fick han både Jerringpriset och Bragdguldet.

- VM-guldet i Falun är det största jag upplevt som skidåkare. Men vinsten 1991 var också en skön seger, när jag lyckades slå största rivalen, Gunde Svan, i ett mästerskap, säger Torgny, som efter uppväxten i Hällefors blev en trogen skidåkare i Åsarna IK under hela sin aktiva karriär. Han var också under flera år aktiv inom rally och rallycross med flera bra placeringar, och till nästa år kan det bli aktuellt med en ny satsning.

Tyvärr fick inte Torgny till det individuellt i någon OS-turnering, även om det var nära.

- Ett av mina bittra minnen är från OS i Nagano 1998, då jag drabbades av influensa, när jag kände att jag var i toppform och hade haft OS som ett långsiktigt mål, berättar han och minns att det kändes tungt att inte få till det i sitt sista OS.

Ett annat hemskt minne, som inte kan jämnföras med ett tävlingstillfälle, utan snarare var en tragedi med mycket sorg och saknad. Det var när Torgnys svärföräldrar omkom för något år sedan, i en fruktansvärd bilolycka.

- En mycket jobbig period som blev en omställning för hela familjen, berättar Torgny om sorgearbetet efter olyckan.

Trots att sorgen fortfarande finns där, så existerar det ändå en styrka att gå vidare.

Torgny fick kanske inte den avslutning på sin meriterande skidkarriären som han hoppats på, men det finns ändå några sköna skidögonblick att se tillbaks på.

- Det man saknar framför allt är gemenskapen mellan lagkompisar som var en del av skidåkningen, menar Torgny med ett leende, samtidigt som han tillägger att det inte blir någon elitcomeback i skidspåren, när han nästa år fyller 40 år.

PETER SVENSSON

Mer läsning

Annons