Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pappa Gunnar vet hur det känns

Annons

1968 blev Gunnar Larssons stora år som skidåkare. Som 24-åring tog han OS-brons på 15 km i Grenoble. Och silver i stafetten.

"Hulå-Gunnar" var Sveriges skidkomet 1968. Och han förtjänade sitt brons i 15 kilometersloppet i Grenoble. Han gick ut löst - och sedan ökade han. När han skar mållinjen var han bronsmedaljör.

- Det är klart man var stolt. Fast jag tyckte inte det var så märkvärdigt. Det kändes som en vanlig tävling, säger den sympatiske skogsarbetaren från Hulån, som i OS i Sapporo fyra år senare endast var en sekund från en ny medalj.

Gunnar stöttades av sina föräldrar när han bestämde sig för att bli skidåkare.

- Utan dem hade det aldrig gått, säger han enkelt.

I hela sitt liv tävlade han för Hulån. Utom sista året. Då körde han för Norberg.

- Det var för att jag till slut skulle få åka en SM-stafett, säger Gunnar som slutade åka aktivt 1975.

Sedan dess har han stöttat sina barn i deras skidsatsning.

Och i går fick sonen Mats lön för mödan.

- Jag och frugan Karin såg förstås loppet på tv. Det var nervöst.

- Men jag tycker grabben gjorde det bra. Han åkte så stabilt och förivrade sig aldrig. Jag är väldigt stolt.

Ringde han hem?

- Ja, nästan direkt efter målgången. Han var jätteglad. Tacka för det. För att kunna ta en OS-medalj måste allt stämma. Det gjorde det nu. Jag är så glad för Mats skull.

Det var alltså klackarna i taket i medaljbyn Hulån i går när Mats tog plats i familjens OS-medaljklubb.

Och kanske kommer också tredje generationen Larsson dit.

Om sisådär 15 år.

Åtminstone finns förutsättningarna. Så fort tv-sändningen från herrstafetten tagit slut hade morfar Gunnar bara att sticka ut och preperera ett skidspår åt barnbarnet (dottern Carinas dotter, Carina var förresten också ytterst lovande i skidspåret en gång i tiden), snart sex år, som ville träna.

OS 2022 i sikte...?

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons