Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Italien är drömmen

/

Annons

Han har sommarlov just nu, Lasse. Vilar ut sedan ett par veckor hemma hos föräldrarna på Släntgatan i Domnarvet och har stuckit emellan med en tripp till Grekland tillsammans med kompisarna.

­Men på söndag åker jag tillbaka, vi kör igång igen på måndag, berättar han.

Och vi, det är förutom Lasse polarna i holländska Heerenveen det.

För något klubbyte har inte blivit av trots rykten om hett intresse från inte minst franskt håll.

­Sådana här grejer kan ske snabbt, visst.

­Men händer inget i år så blir jag kvar i Heerenveen. Trots allt trivs jag bra i klubben, försäkrar Lasse, vars kontrakt löper ut först om två år.

Den italienska ligan är annars drömmen.

­Jag växte upp med massor av italiensk fotboll på tv. Mina idoler fanns där.

­ Samtidigt tror jag det faktum att farsan (Tomas) var aktuell för spel i den ligan en gång i tiden spelat en viss roll.

Den italienska fotbollen står högt i kurs hos 25-åringen.

­Med risk för att få f-n från vissa så sticker jag fram hakan och säger att den italienska fotbollen är världsbäst fortfarande, smilar han.

Holländsk fotboll kontra svensk, hur ser du på saken?

­En stor skillnad är träningen. Den är helt bollinriktad i Holland. Med offensiven i högsätet.

­Och jämför jag vad holländska ungdomar kan rent fotbollsmässigt med mig själv så låg jag i lä ordentligt när jag själv var i den åldern.

Proffslivet då, hur ser en vecka ut för dig?

­Lördag är matchdag. Söndag handlar om ren rehab-träning under ett pass.

­Måndag är ledig dag, då vilar man för det mesta. Men på tisdag kör vi två intensiva pass, följt av ett likadant på onsdag och två på torsdag.

­Fredagens enda pass handlar sen om förberedelser inför matchen på lördag.

Lasse kliver upp runt klockan nio, äter frukost med killarna i laget innan träningen, den är intensiv som sagt, kör igång.

­ Sedan äter vi lunch ihop och kanske har någon videoanalys innan vi åker hem. För att vila inte minst.

­Allt handlar om att vara "fit" (anpassad) för 90 minuters spel på lördag.

I fjol spelade han 45 tävlingsmatcher plus en del träningsdito.

Tufft med andra ord.

­Det kunde till och med ha varit 46 om jag inte blivit avstängd i en, minns han.

Kul att gå till jobbet, eller?

­Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid var så. Ofta saknar man en social tillvaro, i dag handlar nästan allt om laget och fotbollen nämligen.

­Därför är det så himmelens skönt att få de här veckorna hemma i Sverige, det sticker jag inte under stol med.

Framtiden då, hur ser du på den?

­ Jag har levt för fotboll så länge jag kan minnas och har inte tänkt så mycket på vad som ska hända när karriären är slut.

­Närmast ska jag i alla fall satsa stenhårt på att försöka konkurrera om en plats i landslaget, det har varit ett mål sedan barnsben.

­Hur länge jag sedan kan spela fotboll hänger på om jag får vara skadefri.

Du följer Brages väl och ve intensivt har det sagts. Kommentar?

­Brage är och förblir klubben i mitt hjärta.

­Mitt största ögonblick hittills var när jag, med Simon Hunt som tränare, första gången fick springa ut på Domnarvsvallen som A-lagsspelare. Som avbytare visserligen, men ändå.

­När Simon sade åt mig att värma upp för ett inbyte skakade jag av nervositet, minns jag.Som tur var gjorde Marco Hebert, tror jag det var, 1­0 för oss så jag fick sätta mig ner igen.

Mer läsning

Annons