Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om livet vore ett spel

/

Annons

Jag spelar tennis minst tre gånger om dagen, bara på damtouren, och utan att förhäva mig kan jag väl säga så mycket som att både min backhand och förstaserve är grym.

Den senaste veckan har jag vunnit WTA-turneringen sju gånger och det har inte slitit det minsta på kroppen, förutom att högertummen känns oroväckande stel samtidigt som den är rörlig i vinklar som faktiskt inte borde finnas.

I förrgår krossade jag Lindsay Davenport. Hon hade inte en chans på gräset. Jag firade efteråt med stekt falukorv och stuvade makaroner.

Davenport, säger du med ett svagt frågetecken efteråt.

Ja, Davenport, säger jag.

Hon har lagt av, jag vet. Men i min mobiltelefon är hon fortfarande rankad etta och svårast av alla att besegra.

Jag är fast i spelet, jag tror det heter WTA Tour. Grafiken är snygg, handgreppen enkla och reglerna behöver man inte vara den skarpaste kniven i lådan för att fatta, eller så hjälper alla timmar i tv-soffan framför Eurosports oändliga Grand Slam-sändningar till, jag tror det.

Jag lever dagarna i ända med ett spel i mobiltelefonen. Jag spelar alltid en match när jag och väntar på svar i telefon. Jag spelar en match på bussen, i bilen, på kafét, men inte på balkongen, för där reflekteras solen lurigt i displayen; det förlorade jag en svår match mot Justine Henin-Hardenne i sista set i onsdags på, det är svårt att komma över.

Jag har blivit försoffad. Är det inte Sopranos, är det ett spel på mobiltelefonen. Det blir en badsommar i vassen i år igen.

Livet vore enklare om det var ett spel på mobilen, dessutom kostar det gratis.

Om livet vore ett spel med enkla regler på ens nya mobiltelefon skulle Chelsea ha värvat en mittback i vintras och tagit två - till och med kanske tre - stora titlar i år.

Bandyn hade varit stor och stark, med en topp som också har bredd, och där heta spelare verkligen är heta spelare och inte rena panikvärvningar som Brobergs 37-årige kazak Alexei Zolotarev.

Hockey-VM hade lockat de bästa, inte bara stor tv-publik.

Falu FK skulle alltid ha över 650 åskådare på sina division 1-matcher, nästan i klass med Brage.

Rolling Stones skulle vara förband till Van Morrison i stället för tvärtom på Ullevi i augusti.

Eric "Jokke" Lundin och Lars Svan kunde göra en variant i Radio Dalarna på Roger Burmans och Mats Strandbergs Arkiverat och plocka fram klassiska, roliga och annorlunda prylar med såna som Annichen Kringstad, Gunde Svan, "Slana" Österberg, Tony Rickardsson och Serik Johansson.

Om livet vore ett spel på ens nya mobil, då skulle omvalda RF-ordföranden få den cred hon förtjänar.

Maradona skulle fortfarande göra magiska chippar.

"Chippen" skulle få all uppmärksamhet, inte flickvännen Oksana och hennes "meriter".

Det skulle gå en vecka utan "chock" och "attack" i rubrikerna efter vilken allsvensk match som helst.

Jag skulle ha en lägenhet i East Village i New York och varje förmiddag äta frukost i solskenet på Virages uteservering.

Damfotboll skulle heta fotboll.

Masarna skulle inte ha något mellanår; svensk speedway skulle vara som på Kung Tonys tid.

Janica Kostelic skulle göra comeback och skapa krutröksdueller med Anja Pärson i världscupbackarna igen.

Soundtracket till den här sommaren skulle vara Beach Boys Kokomo i stället för en galen groda.

Napoli skulle fortsätta spela i andraligan. Annars finns ju risken att Sofia Loren, 72, håller sitt löfte och strippar som tack för Serie A-platsen. Det är mer än vad världens alla Svennis-typer klarar av, inbillar jag mig.

Män i shorts och bar överkropp i mataffären skulle förbjudas.

Talang 2007 skulle heta Talanglöst 2007. (Nej, jag tänker varken på Leksands IF eller Mora IK; däremot tänker jag mycket på hur Mikael Lundström ska lyckas med sitt LIF-bygge.)

Mer läsning

Annons