Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har det hänt

Annons

- I år ska vi testa Stafettvasan, deklarerade han i höstas. Vilka har ett par skidor i sin ägo?

Jodå, vi var några som inte var så nödbedda. Jag och min yngre kollega Markus Josefsson hörde till dem som var lättövertalade. Men sedan slog det stopp. Kollega Hacke Dahl hinner inte träna för att han ska titta på tv och kollega Per-Åke Granlund åker ingenting som inte luktar häst.

Lyckligtvis finns det en allmänredaktion också.

Därifrån värvades två ordentliga förstärkningar. Magnus Rolands och Ronald Eichinger.

I går var det dags. Ingen av oss hade egentligen fått någon chans att träna. Jag och Marcus fick dessutom jobba kväll dagen före loppet - och som synes även dagen efter.

Men vad betyder egentligen sömn, när man kan stödja sin kära chef. Klockan 05.00 tog den första bilen sikte på Sälen. De tre första sträckornas åkare skulle vara på plats i god tid före 08.00, när starten gick i Berga by.

Jag var den som fått äran att ta den första, 24 kilometer långa sträckan. Uppför, uppför, uppför och sedan långa, långa, långa myrar.

Av tidsbrist fick vallningen ske två dagar i förväg. Det blev att satsa på minus fem - minus tio grader.

16 grader kallt vid start och 23 halvvägs - vid Smågan. Det stämde inte alls med planerna.

204 lag stod på startlinjen. Där fanns bland annat två gamla Vasaloppssegrare på plats - Henrik Eriksson och Daniel Tynell.

Farten blev också därefter. Redan vid vägövergången var fältet utdraget 500 meter. Själv kämpade jag mitt i en jättestor klunga.

Då kom chock nummer ett. När backarna upp från Berga började, upptäckte jag att fästet var obefintligt. Jag fick från start av backen börja saxa och kämpa med armarna. I en dryg kilometer uppför backen hängde jag med hyfsat. Sedan insåg jag att jag aldrig skulle orka ens uppför backen, om jag inte lugnade ner mig.

Jag släppte klungan - och passerades av ytterligare några klungor åkare. Uppe på toppen var jag i stort sett ensam. Då kom chock nummer två: Jag hade inget glid heller.

Jag hade lovat att försöka köra min sträcka på cirka 2,20, men hoppats klara det under 2 timmar. Nu blev det 2,30 till Mångsbodarna.

Till växlingen trodde jag att jag var sist - men så var det faktiskt inte. Så småningom dök ytterligare tre lag upp.

Magnus Rolands körde långsträcka två. 24 kilometer till Evertsberg. Och oj så fort det gick för honom - 1.31,59. Jag var blå av avund när Magnus växlade till Ronald Eichinger. Och inte blev det bättre av att jag i tv i Evertsberg just sett Jörgen Brink "gå i väggen" i VM-stafetten.

Ungefär samtidigt som Ronald startade meddelades att första lag i stafetten nått målet i Mora...

Ronald gjorde också ett bra lopp - plockade ett 15-tal placeringar på sin sträcka och plötsligt hade vi 25 lag bakom oss. 1.05,17 på 14 kilometer.

Nu kom vår stora överraskning. Unge Markus Josefsson var ett osäkert kort hos oss - men gjorde fint ifrån sig. Han avverkade sina 19 kilometer ner till Eldris så snabbt, att sportchef Norin knappt hann dit. Med en minuts marginal fanns han dock på plats - Marcus hade åkt på 1.39,19 - vi hade gissat på att han skulle ta minst två timmar på sig.

Så var sportchef Norin på väg de sista nio kilometrarna. Och döm om vår förvåning, då han avancerade flera placeringar och åkte på 47,04. Vi hade tagit oss i mål - vilket var vår målsättning. Och vi hade fått åtskilliga lag bakom oss - vilket var mer än vi trott.

Och Anders Norin hade nått sin målsättning - att jublande få sträcka armarna i luften under skynket om "i fäders spår för framtids segrar".

Vasaloppet har dessutom skapat ytterligare en succé. Vasastafetten har säkert kommit för att stanna. En blandning av företags-lag med allt från elit till rena noviser. Här finns en potential för flera tusen lag i framtiden - även om kanske växlingsmetoden, att flytta över tidschippet på fotleden från åkare till åkare - kan stöka till det om det blir allt för många lag. Och kanske behövs det också lite tätare med vätskekontroller.

En avancerad gissning är dessutom att Anders Norin får sträcka armarna i luften även nästa år - men då kanske med någon yngre åkare på den långa förstasträckan.

Mer läsning

Annons