Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lindberg gick långt

Annons

Han var bara drygt två minuter från bronsmedaljen.

- Om inte Lindberg underskattat sina krafter hade det kanske kunnat bli en medalj, vilket står att läsa i en gammal olympiabok.

Men det håller Stig inte med om när han minns tillbaka till sitt olympiska äventyr för 36 år sedan.

- Nej, jag ska nog vara nöjd med den där femteplatsen. Dels var det på hög höjd och mycket varmt. Det var förhållanden som vi inte var speciallt vana vid.

- Jag var lite rädd för just värmen, säger Stig.

Hur hade ni förberett er?

- Vi hade varit nere på Teneriffa och tränat en del på Teide. Det var vad som det fanns resurser för att göra då.

Till skillnad från sina svåraste konkurrenter, ryssar och östtyskar, hade Stig dessutom ett heltidsarbete att sköta.

- Ja, jag var ju familjeförsörjare också, säger fembarnspappan Stig som förutom gångträningen hade ett slitsamt vardagsarbete i skogen.

- Ryssar och östtyskar var ju heltidsanställda som militärer och kunde träna på heltid.

Det var tiden innan ordet dopning fanns i ordlistan, innan tester var införda eller regler om förbjudna preparat ens skrivna.

Men Stig minns hur snacket gick redan då.

- Ja, det gjorde det. Det pratades faktiskt en hel del. Vi undrade ju lite till mans vad de höll på med. Det var ju samma snack om det östtyska skidlandslaget.

För Stig Lindberg, som började gångkarriären ganska sent, var OS-starten i Mexico City resultatet av en stenhård satsning i fyra år.

- Jag var ganska nära att komma med till Tokyo 1964 men gjorde inte det. Då bestämde jag mig för att satsa stenhårt för att komma med i OS 1968.

Och det lyckades för Lindberg som gjorde olympisk debut vid 37 års ålder.

- Innan jag började med gång hade jag spelat fotboll på låg nivå här hemma i Nornan och på vintern blev det naturligtvis skidor, säger Stig som bland annat har tio Vasalopp på meritlistan.

I Mexico City fick han även starta på 20 kilometer.

- Den gick före femmilen. För mig var det mest uppvärmning och träning. Det var hela tiden femmilen som var mitt stora mål.

Efter den aktiva karriären tog Stig initiativet till en gångsektion i Nornans IF, i många år var den en av landets bästa plantskolor.

Fortfarande följer han med i sin sport, men utan att vara aktiv som ledare.

Och det är en sport i förvandling han fått se. Dagens gång ser inte ut som på Stig Lindbergs tid. En utveckling han inte applåderar.

- Nej, på vår tid fanns det rejäla regler och alla visste vad som gällde. I dag är det mer godtyckligt.

- Hade vi gått som de går i dag hade vi inte fått gå i mål.

Idrottsintresset är stort. OS i Aten kommer Stig, i dag folkpensionär, förstås att följa noga. Främst friidrotten dit gången räknas.

Men någon svensk gångare får han inte se.

- Nej, numera har vi ingen som kan hävda sig.

- Bosse Gustavsson var den siste på riktigt hög nivå. Han var bra, Bosse.

När Stig Lindberg tittar tillbaka på sin karriär och sitt OS 1968 är det som när de flesta idrottsmännen från då gör det:

Inga stora pengar men massor av goda minnen.

- Och jag säger som de flesta: Vi hade nog roligare då.

HANS DAHL

Mer läsning

Annons