Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolla, Dylan kan ha fel!

/

Annons

Du har säkert hört om premiären, kanske tog du dig till och med till Skvalet i Borlänge för att se Bullermyren-Dalkurd spela 1-1 (Mikael Arnberg gjorde "Bullis" mål) i division 4 förra fredagen och såg det med egna ögon:

Göran Arnberg är fortfarande kung.

Han är 49 år.

Arnberg spelade mittback. Som vanligt. Bakom sig hade han målvakten Peter Rosendahl.

Han är 18 år.

31 år skiljer dem åt.

Det är fascinerande.

Och vi pratar här om division 4, även om Dalafyran inte längre är som Dalafyran en gång var (the times they are a-changin', som Robert Allen Zimmerman trots allt brukar säga), men fortfarande är konkurrensen i trupperna hyfsat hård och det finns ett intresse hos både spelare, styrelser och supportrar, farbröderna med keps och klubbjacka från 1977, som i sina bästa stunder faktiskt når Rikard Norlingska AIK-höjder.

Bullermyren - med tränaren Tommy Medén, som under några säsonger gjorde smärre underverk med Ludvikaklubben Östansbo IS - har visserligen bara förnyat kontrakt som målsättning den här säsongen, men ändå - Göran Arnberg!

Han är ett fenomen. Vältränad. Tuff. Och spelskicklig.

Allt det där som så många i hans ålder vill vara men misslyckas med - i Korpen. Och det dessutom med blott uttänjda ledband och sträckta ljumskar som tack.

Det är imponerande.

1993 var ju karriären nära att vara över. I en Bragematch mot AIK i allsvenskan skadade Arnberg sig så illa i högerknäet att ingen efteråt pratade om hur 2-2 blev 2-9 - alla pratade om att mittbacksprofilen, plockad till Rolf Zetterlunds Grönvitt från Kvarnsveden som målspottare 1976, med största sannolikhet hade gjort sin sista match.

Det var fel. Göran Arnberg kom tillbaka. Återkomsten handlade förmodligen om en kombination av kärlek till fotbollen och en sorts envishet som annars bara förknippas med Ernst Günthers älskvärde knarrfarbror i Änglagård.

Ibland tror jag att Arnberg är unik i sitt slag.

För 20 år sedan var han nära att lämna Borlänge för England och Norwich men värvningen misslyckades när tillståndstrassel i myndighetsdjungeln ställde till det och ledarlegenden Ingvar "Slana" Österberg kunde pusta ut.

I stället blev Göran Arnberg en av de spelare som tog Brage från division 3 till allsvenskan. Och själv kallades han magnifik, men slogs ändå förgäves med Glenn Hysén och Peter Larsson om en landslagsplats.

Åren med Brage tog honom till trånga planer, stora planer, till San Siro och OS-staden Söul (med OS-landslaget), långt bortom Domnarvsvallen, innan det till sist, efter en säsong i Söderbärke GoIF för tio år sedan, blev Skvalet i Borlänge och spel med Bullermyren.

(Dessutom tränar han Ornäs division 1-damer.)

Säsongen 2007 är alltså hans nionde i Bullermyren.

I augusti fyller han 50.

Tiden står stilla, och precis som alla andra vårar sen gudvetnär försöker någon lura oss att tro att ishockey-VM är intresssant på riktigt, trots att turneringen i Moskva är lika urvattnad som vilket kortbane-EM som helst, och vi sitter här nu, tänker lite, men inte på något speciellt alls, mer än att det snart, i det här solskenet, är dags att som en annan sommargalen Lasse Berghagen ta av sig kavajen och sparka av sig båda skorna.

Evighetsmaskinen Göran Arnberg knyter sina.

Och skruvar fast dobbarna.

Som vanligt.

Läs även Bergmans blogg!

Mer läsning

Annons