Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hult impad av ryssar

Annons

Turerna innan flytten till Ryssland var många för 21-åringen.

- Egentligen var det hockey i USA som gällde för mig innan den här säsongen.

- Jag hade en klubb på gång, men det strulade och rann så småningom ut i sanden.

Istället följde Alexander lille-bror André, 18 i dag, till Mora, där han gjorde några pass och även spelade någon match under ett uppehåll.

Närde förhoppningar om ett kontrakt förstås, men något sådant blev det inte.

- Istället ringde min agent en dag och undrade om jag skulle kunna tänka mig att spela hockey i Ryssland.

- Visst sa jag. På direkten mer eller mindre, berättar Alexander.

Några matcher i farmarlaget fick klubbledningen att bestämma sig:

- Den här killen ska vi ha.

Det som följde blev sedan inte riktigt vad vare sig "Alex" själv eller klubben tänkt sig.

- På första träningen med laget åkte jag på en bentackling, fick ett ledband i knäet uttänjt och fick avstå spel hela första månaden.

- Det är faktiskt först under de senaste veckorna jag kunnat vara med och spela matcher, berättar han.

Fyra matcher har det blivit, innan nyårsuppehållet.

- Jag har fått känna på matcher kan jag väl uttrycka det som. Enstaka byten.

- Men snart hoppas jag kunna göra full tid, knäet känner jag av fortfarande ibland, men inte när jag åker skridskor och det är väl huvudsaken, menar 21-åringen.

Som ser perioden i Ryssland som utbildning i första hand.

- Folk ska veta att vi tränar mycket mer än i Sverige. Helt annorlunda också.

- Massor av individuell träning, inte minst teknik. Att ligga och pressa med tunga vikter på stången är inte riktigt ryssarnas melodi för att bli duktiga hockeyspelare, har Alexander kunnat konstatera.

Tre timmar om dagen tränar man, när det inte är matcher "i vägen" fem timmar.

- Hård träning.

- Första passen jag var med på var riktigt tuffa, jag var ju inte alls förberedd på hur tufft man tränade, medger "Alex".

Numera hänger han med riktigt bra.

- Jodå. Och det ska väl bli bättre undan för undan. Det jag hoppas få ut av vistelsen i Ryssland, vare sig den blir ett- eller tvåårig, är att bli en bättre ishockeyspelare. Det är det primära, försäkrar han.

Staden han bor i, Dmitri (laget heter Dmitrov), är av Borlänges storlek, men närheten till Moskva gör förstås att möjligheter att uppleva annat än småstadsliv i högsta grad finns.

- Men man orkar inte.

- Dagen består i princip av att träna, äta och sova, pustar han.

Laget bor tillsammans i ett stort våningskomplex, lever i princip ihop hela dygnet.

- Så man tvingas lära sig ryska språket om man ska kunna hänga med i "tugget".

- Jag är ju den enda utlänningen i laget och ryssarna är ju inte så där värst bra på engelska precis, konstaterar han.

Laget då, vilken klass håller det?

- Vi pendlar någonstans mellan andra och femte plats i serien.

- Målet är att bli bland de åtta främsta, då går vi till en serie på 16 lag, där de två främsta går upp i elitdivisionen.

Dit siktar inte Dmitrov dock.

- Nej. Det är klart uttalat.

- Det snackas inte så mycket om det här, men folk ska veta att i Ryssland är det mycket som så att säga är förbestämt...

Påpekar Alexander och kastar sig in på en ny portion "godis" från mamma Efvas julbord.

- Rysk mat är inte så illa som det sagts heller.

- Men visst, det här är något speciellt i alla fall, säger han och njuter.

DET ÄR ALEXANDERS INTRYCK AV SINA FÖRSTA VECKOR SOM HOCKEYSPELARE I RYSSLAND. BJARNE SOLUM

Mer läsning

Annons