Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han lever för styrke- och tyngdlyftning

Annons

Börje Eriksson är en legend, även om han själv helst vill prata om sin framgångsrika träningskarriär i stället för om sina egna medaljer. Börjes idrottsliv tar sin början på 1950-talet.

Det ska visa sig bli en resa som innehåller många lyckliga ögonblick, guldmedaljer och skador. När han var tio var han aktiv i brottarföreningen Avesta AIK, det gick bra för honom. Som 12-åring blev han uttagen i ungdomslandslaget, som då tränades av "Preven" Svedberg.

- Det var en kompis som fick mig att börja brottas. Men jag stack ut till sjöss några år senare, vi åkte runt hela världen. Det blev några sanslösa fester, men vi hade roligt, säger han.

Han är solbränd i ansiktet, två gröna tatueringar syns på högerarmen.

När han återvände till Sverige efter äventyret på de sju haven, så gjorde han rekryten i Strängnäs.

- Jag vann faktiskt militär-SM. Brottningen var stor i Dalarna på den här tiden (ungefär 1961) .

Men efter lumpen återvände Börje till hemkommunen Smedjebacken. Brottningskarriären lades ned. I stället hade han fått smak för en annan idrott.

- Vi hade en skivstång när jag var ute till sjöss, som jag ofta ryckte och slet i. Jag tyckte att det var roligt och jag började direkt att träna i källaren under Folkets hus.

Han säger att det inte var några problem med motivationen, trots att han ofta var ensam i källaren.

Han insåg snabbt att han hade en bra teknik för tyngdlyftning. Första tävlingen som han ställde upp i, var ett DM på 70-talet.

Börje kom på fjärde plats, men året efter var han högst uppe på prispallen.

- När jag insåg att jag kunde vinna medaljer, så ökade jag träningsdosen. Det blev fyra-fem gånger i veckan. Ibland kunde jag stå med en sopkvast och träna. I tyngdlyftning handlar det mer om teknik än om styrka.

Börje ler.

Nästa steg blev Svealandsmästerskapen och B-SM. Han vann tävlingarna och blev kvalificerad för svenska mästerskapen. Sedan fortsatte jakten på fler medaljer. Nordiska mästerskapen, SM, EM och VM i tyngdlyftning. Mellan åren 1972 och 1984 var Börje med i svenska landslaget. Han bär fortfarande landslagsoverallen, men nu som veteran. Prisskåpet är överfullt, han springer titt som tätt och försöker minnas medaljerna och åren. Ibland blir det för svårt, men då tar han hjälp av alla artiklar som finns om honom.

- Usch! Det är några stycken artiklar att gå igenom, säger han.

Åren gick och vid 30-årsåldern bestämde han sig för att sluta med tyngdlyftning.

- Det handlar om snabbhet, jag blev för långsam. Då är det ingen idé att fortsätta.

Börje tittar ut genom fönstret. I bakgrunden står hunden Ludde och skäller.

- Han är inte farlig, säger frun Margareta, som är gift med Börje sedan 1962.

- När jag var 30 år började jag med styrkelyft. Vi tävlar i tre grenar: marklyft, bänkpress och knäböj. Jag har lyft tio gånger kroppsvikten på tre lyft. I Sverige är det endast tre styrkelyftare som har gjort det.

Börje ler igen. Under den här tiden tävlade han med Stockholmspolisen. I dag tävlar han för Borlänge AK eftersom Smedjebacken AK inte längre finns.

- Jag har alltid varit stark i ryggen, men det mesta handlar om hård träning. Kosten är inte så himla viktig.

Vilka är dina milstolpar i karriären?

- Det var när jag lyckades bygga upp Smedjebacken AK. 1980 var vi bäst i landet, det var stort. Mina egna medaljer betyder inte ett skit mot för den framgången.

Han beskriver sig själv som lugn och envis. Telefonen ringer. Det visar sig vara Lars Backlund, flerfaldig europamästare.

- Jag ringer upp dig. Tidningen är här och svamlar.

Börje haltar tillbaka till bordet.

- Visst, jag har fått mina smällar. Knät pajade 1985 när jag tränade knäböj på 285 kilo. Benflisorna flög åt alla håll.

Funderade du på att lägga av efter den smällen?

- Nej, inte chans. Men jag insåg att det endast var bänkpress som gällde då. Min läkare avrådde mig från att träna, men det struntade jag i.

Rädd?

- Nej, det får man inte vara.

1994 kom nästa smäll. En rejäl sådan.

- Jag skulle ut och skotta gården, men jag orkade knappt fram till garagedörren. Efter noggranna undersökningar, så blev jag tvungen att genomföra en bypassoperation.

Börje tar av sig tröjan och visar ett stort ärr mellan brösten. Än en gång avrådde läkaren honom från att träna.

- Egentligen skulle jag ha dött, men jag bevisade motsatsen och åkte Vasaloppet.

Vad har styrke- och tyngdlyftning betytt för dig?

- Att jag, gång på gång, överträffat mig själv.

Du är 60 år. Blir du aldrig less?

- Nej, jag har hela tiden nya mål. Jag tränar för att kunna åka mitt sjunde Vasalopp. Det ska gå, trots att mitt andra knä har gått sönder av skidåkningen, jag har en protes i det knät.

Börje tar av sig tröjan igen.

- Känn på axeln. Den pajade samtidigt som andra knät.

Men går det fortfarande att tävla i bänkpress?

- Jo, det går, säger han och ler.

Vad säger din fru Margareta om alla dina skador?

- Vad ska man säga? Låt henne hålla på.

I dag tränar Börje tre gånger i veckan och varje dag promenerar han sex kilometer för att hålla ner vikten. Snart stundar veteran-EM i Belgrad.

- Ett VM-guld ska jag ha innan jag slutar. Sedan vill jag åka Vasaloppet igen, vilken härlig tävling.

Under flertalet tillfällen under intervjun berättar han om sin tränarkarriär. Han säger att han är mest stolt över den. 1980 var, som sagt, Smedjebackens AK starkast i landet.

- Jag tränade bland annat Olavi Blomfjord. Han fick åka till OS i Montreal 1980. I dag är han polis och det var förresten han som sköt Flink i höften. Du vet, han som sköt ner en massa människor.

När vi lämnar Börje sitter han och tränar. Han vägrar, och jag menar verkligen vägrar, sluta träna.

- Det är som ett gift...

JONAS OTTOSSON

Mer läsning

Annons