Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge oss magi i dag!

/

Annons

Vi satt på Slate, någonstans på 21:a gatan mellan femte och sjätte avenyn på Manhattan. Det var Bjurman och jag. Vi var båda lika nervösa och oroliga. Trots att högtalarna pumpade GES "När vi gräver guld ." och E-Types ruskiga "Campione". Trots att svenska flaggor hängde överallt därinne och New York i det läget kändes som vad som helst, till och med Grängesberg.

Det låg en sådan där magisk spänning i luften. Det var förväntan. Men också nervositet. Och domedagsprofetior.

Första minuterna skällde jag vid bardisken, sedan . jag vet inte, jag tappade tron på fotboll, på svensk fotboll, suckade och såg 0-0 mot Trinidad & Tobago som ett första tecken på hur uselt allt var och jag blev på sådant där Åke Tråk-humör som jag avskyr, i alla fall om det inte är höst, jag ligger i soffan, tittar på en av de första elitserieomgångarna och har en oläst Slas-roman som väntar.

Hela den stora och snygga baren, som under Tysklands-VM var ett svensknäste för blågula new yorkers, förvandlades från ett gladsvängande Village People-nummer till ett enda stort vemodigt Dan Andersson-poem.

Jag längtade inte hem, det brukar jag annars göra i såna lägen, för matchen mot Paraguay var säkert lika hemsk här som där: mållös, med konstiga finter, noll markering och förlamande krampaktighet.

Jag svor ramsor som inte ens kapten Haddock skulle ta i sin mun. Ville kasta storbildsskärmen genom de snygga panormafönstren och in i närmaste brandpost. Skällde på allt och alla, främst på Fredrik Ljungberg. Fattade inte varför - VARFÖR!?! - han var där, på ett kokande, nästan infernaliskt, Olympiastadion i Berlin, och gjorde sig så otroligt osynlig på sin kant.

Jag pratade om honom som primadonnan, som patienten och glidaren.

Fram till den 89:e minuten.

Det var då han kom fram centralt, mötte bollen med huvudet och med en elegant språngnick gjorde 1-0 mot Paraguay.

Johan Elmander, med god hjälp av Marcus Allbäck, var mannen bakom förarbetet.

Elmander borde, och kommer med all säkerhet, få starta på topp i dag, mot Danmark i den viktiga EM-kvalmatchen på Parken i Köpenhamn.

Inte bara för den sanslösa form han är i, för sin succé i franska ligan eller för att danskarna, som i sin trygga spelstil, där understöd, trygghet och tydliga roller är lika viktiga som i Lars Lagerbäcks lag, faktiskt säger sig vara rädda för honom.

Jag vill ha honom med, i anfallet bredvid Markus Allbäck (med Zlatan Ibrahimovic som respektlös inhoppare i 72:a minuten) för att få uppleva en känsla liknande den på Slate för 351 dagar sedan.

Nu blir det inte samma sak som den gången hur gärna jag än vill, för timmarna före avspark hade vi promenerat i East Village, handlat i de saggigt hippa butikerna vid St Marks Place, jag hade blivit uppskrämd av några historier som inkluderade "värmebölja", "gammal mat" och "stora råttor" (jag ryser fortfarande) och som en (annan) del av uppladdningen suttit på Union Square, där Pers gamla ramsor om Brage skar sig vackert mot lunchrusningens alla ljud, för att titta på allt och ingenting, sånt som kallas för poetry in motion.

Faluns gator blir liksom inte samma sak.

Och ett EM-kval är, självfallet, absolut inte samma sak som en VM-match, även om den kan ta oss till förstaplatsen i gruppen och därför är lika viktig som den blir en nagelbitare, särskilt som Spanien slår Lettland borta.

Landskamper av den här typen, när det faktiskt gäller något och inte är en lallarsemester i Sydamerika à la svettig backpacker mitt i vintern, med både kreti, pleti och Dusan Djuric i truppen, är en ocean av minnen.

Jag kan exakt framkalla hur det kändes när VM 1990 gick i marschtakt. Eller den speciella midsommarnattsdrömmen 1994. Eller hur det inte alls kändes 1998. Men också om glädjen när Sverige tog sig levande ur dödens grupp 2002. Och i fjol. Det finns så många minnen, så många ögonblick att - herregud, ni vet ju själva vilka jag menar, vilka som låg bakom dem och var ni var, vad ni gjorde och vad ni kände.

Jag är kanske löjlig, jag är kanske bara rent dum, men - jag inbillar mig att just sådana saker betyder allra mest.

Fotboll sparkar de ju när som helst, dessutom hur som helst.

Läs Bergmans blogg!

Mer läsning

Annons