Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyra i sitt sista lopp

Annons

Ett helt liv har IFK Moras Staffan Larsson, 35, ägnat sig åt skidåkning.

I dag ger han sig ut på arbetsmarknaden för att söka sig ett jobb.

- Jag har vi alla fall visat kompisarna i klubben att det går att skaffa barn och samtidigt satsa på skidåkning, skämtade tvåbarnspappan efter målgången.

Då låg han på bronsplats och hoppades naturligtvis på att få knyta ihop skidkarriären med ytterligare en SM-medalj att lägga i prisskåpet tillsammans med den enda i dessa sammanhang från tidigare; SM-silvret från 1993 då endast Torgny Mogren mäktade med att besegra den uthållige Moraåkaren.

Men oturen, eller snarare Hudiksvalls Daniel Rickardsson, grinade Staffan Larsson i ansiktet några minuter senare.

Rickardssons avslutning på loppet blev lite för mycket, och trots att han föll på målrakan lyckades han ändå knipa bronsplatsen.

Staffan Larsson jämna körning imponerade, tjurigt höll han samma tempo de fem varven och plockade in placeringar. Precis som i Vasaloppet 1994 då han stakade sig till världsberömmelse och en femteplats.

Gårdagens femmil blev ett kvitto på Staffan Larsson förmåga att åka fort, och han höll för det mesta jämna steg tempomässigt som Östersundsduon Anders Södergren och Tobias Fredriksson som i nämnd ordning tog de två främsta platserna.

- Första tio kilometrarna var kämpiga, men sedan flöt det på bra, tyckte Staffan Larsson, som till en början direkt efter loppet bestämt hävdade att karriärens punkt var nådd, men vacklade lite efter att tag när planerna om framtiden åter kom på tal.

- Tja, skulle jag hitta en arbetsgivare som bekostade ett år till som skidåkare skulle jag nog ta mig en funderare, men först och främst gäller det att nu hitta ett normalt arbete.

Åt Anders Södergren var det inte mycket att göra. Storfavoriten pallade för trycket och dominerade stort och hade kapat åt sig en tidsskillnad på 1,5 minut redan efter den första milen som sakta men säkert drygades ut till nästan fyra minuter till godo mot tvåan och klubbkamraten Tobias Fredriksson.

Mest namnkunnig av de som saknades var Mattias Fredriksson som fanns på plats bland åskådarna men drabbades av feber natten före tävlingen.

Bronspeng blev det ändå för Elin Ek, IFK Mora, på tremilen, men fjolårets svenska mästarinna på distansen hade det rejält tungt i den blöta snön.

- Fruktansvärt tufft, vissa lyckades bra med glidet men i år var det sämre med den saken för egen del, tyckte hon.

Piteås Lina Andersson hade den bästa farten på skidorna, och när klubbkamraten Emilie Öhrstig slog följe den sista halvan av loppet kunde inte ens Elin Ek hota trots att hon slet enormt i varje stavtag.

- Jag försökte öppna så hårt som möjligt men kände mig inte helt fräsch i kroppen, berättade Elin Ek.

Precis samma känsla präglade klubbkompisarna och systrarna Julia och Jenny Limby som slutade på en tionde respektive trettonde plats.

- Föret avgjorde, men jag tycker inte att jag hade direkt dåliga skidor, förklarade Julia.

- Jag är klart besviken över min insats, det gick tungt men jag trodde mig kunna prestera lite bättre, sammanfattade Jenny sitt lopp.

Tre kilometer utan stav blev Domnarvets Maria Gräfnings öde i D 19-20 masstart tio kilometer klassisk stil. Då låg hon trea men tappade ganska omgående sex placeringar innan hon fick en ny stav.

Men upphämtningen blev av det formidabla slaget, och när hon passerade mållinjen var det som den fjärde snabbaste åkaren.

- Jag är i kanonform. Synd att säsongen är över, tyckte Maria Gräfnings, både nöjd och besviken och 1.22 efter segraren Inger-Lise Westlundh, SK Bore.

SVEN-ÅKE MICHELSON

Mer läsning

Annons