Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett klimathot att ta på allvar

/

Annons

När alla tre New York-lagen - Devils, Islanders och Rangers - äntligen var klara för slutspel efter säsongens sista strid i östra konferensen vågade jag äntligen jubla, samtidigt förbannade jag mig själv för att jag först i juni åker tillbaka till städernas stad och därför missar hela Stanley Cup-festen.

Men jag tänkte mest på Mats Sundin.

Toronto borde givetvis ha tagit sig längre, till slutspel. Men det tog stopp. Och jag tycker synd om Mats Sundin, 36.

Han är en favorit, inte bara för att han är en fascinerande skicklig spelare. Han verkar sympatisk. Trogen. Som en god vän.

Med Toronto i slutspel hade Sundin kunnat sätta en snygg punkt. Nu vet jag inte hur det blir, så många rykten surrar och drar åt olika håll, men vad vi kan vara säkra på att han inte avslutar i Djurgården och dessutom säkert spelar minst ett par säsonger till för Maple Leafs innan det ens är aktuellt för en fet krigsrubrik.

Det är med Mats Sundin som med Niklas Persson, 28: man vill dem gott.

När "Pajen" bestämde sig för att lämna Leksand efter fiaskot förra året fanns det supportrar som tyckte att han svek.

Jag förstod aldrig snacket.

Niklas Persson hade spelat fem kvalserier och varit med om tre degraderingar.

Han hade inga som helst skyldigheter gentemot klubben - och klubben hade heller inga som helst skyldigheter gentemot honom att erbjuda ett fett kontrakt som tack för lång och väldigt trogen tjänst.

Efter elva säsonger i Leksand ville han vidare, prova något annat än att gå mellan hallen och Noret där ryggdunk i medvind är granne med påhopp i motvind.

Han fastnade för Linköping, trots flera andra anbud.

Och han slapp en del annat, bland annat det här:

"Det som hände var att hon (dottern Isabell) fick höra dumma saker om mig, som hockeyspelare. Men hon tog det inte på det sättet, hon trodde det var mot mig personligen. Så hon försvarade mig och hamnade i olika situationer som inte var så roliga för henne. Och sånt tar på en. Det gör att man inte spelar så bra på isen", har han sagt till Sportbladet.

Vem som helst som har gått i en skolmatsal med vaksamma ögon i nacken vet att det inte är något nytt att barn jävlas med varandra.

Men man behöver inte vara hjärnforskare för att fatta att de där hårda och korkade orden inte var kidsens, de var direkt uppsnappade från en vardagsrumssoffa där farsan brukar sitta.

Det är ett klimathot att verkligen ta på allvar.

Ibland förbluffas man över obetänksamheten och klumpigheten.

Jag har inte en aning om vad som främst spelade in när Niklas Persson bestämde sig för Linköping.

Men jag vet att han är en stjärncenter nu, en matchvinnare.

I semifinalserien mot guldfavoriten Färjestad, som LHC snabbt slog ut, var han en av de bästa och spelade med ett självförtroende som saknades sista säsongen i Leksand.

Det var skönt att se. Niklas Persson har man alltid kunnat prata med och utan att gömma sig bakom dimridåer har han haft saker att säga, ibland bitskt, ofta med glimten i ögat.

Uppriktighet är en fin egenskap. Han värdesätter den.

Och i den ovissa finalserien mot Modo, som har varit snäll, utan råttet-är-mågat-attityd, och som kan avgöras i dag om Modo vinner borta, har Niklas Persson fortsatt att vara den han en gång var i Leksand: puckförande, irrationell, men ändå med en tydlig roll, och alltid med i spelvändningarna.

Det är imponerande.

Han verkar tycka om Linköping lika mycket som Linköping tycker om honom.

Det är kanske den enkla skillnaden mellan succé och nederlag.

Det är definitivt värt att tänka på.

Mer läsning

Annons