Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny tid, ett nytt liv

/

Annons

Det är så man ska reagera. Prata om det med versaler. Lite malligt, lite manligt. Det är ju SÅ STORT.

Det hände i tisdags. Vi var båda i Hedemora för en uppvisningsturnering. Borg spelade, förresten för första gången tillsammans med sonen Robin, jag såg på. Det var folkligt, festligt och fullsatt, som det brukar heta när idéerna tryter fem sekunder före deadline och en ingress ändå måste skrivas.

Till och med Tony Rickardsson dök upp för en backhand eller två. Han bar Björn Borg-kallingar dagen till ära, det hann jag se när han böjde sig framåt för att få nacken masserad. Jag vet inte om Borg själv noterade det. Han verkar inte vara den typen.

Det där lät dumt. Jag känner inte Björn Borg bara för att vi stått vid sidan om en av Sveaparkens två tennisbanor, den som inte var centercourt, och intervjupratat under tidspress en eftermiddag när autografjägarna flockades och uppmärksamheten var i det närmaste kvävande i värmen, men jag fick den känslan.

Jag går alltid på känslan.

Fast jag saknade känslan för idrottsmannen Björn Borg.

Samma dag hade jag fått frågan om jag kunde göra en lista på Sveriges bästa idrottare genom tiderna. Jag sa nej, jag sa att det inte bara är orättvist utan också egentligen omöjligt att jämföra förr och nu, över gränserna, man mot kvinna och med personliga minnen som referenser.

Men visst, jag sa sen att Jan-Ove Waldner måste vara etta, med Björn Borg, Ingemar Stenmark och Anja Pärson bakom sig.

Listan kan man diskutera tills käkarna går ur led och öronen blöder. I min värld är ändå Waldner störst eftersom jag har sett honom alldeles för många gånger för att det ska anses vara friskt och imponerats av hur han gång efter gång efter gång malt motståndet till pulver, trots sin ålder, sitt leverne, när han egentligen varit uträknad.

Av Björn Borg minns jag egentligen bara ett misslyckat comebackförsök i början av nittiotalet när han envisades med att använda en kopia av sin gamla träracket, den som tog honom till elva Grand slam-segrar och en ohotad plats som världsetta i 109 veckor i skarven mellan ett glatt sjuttiotal och ett trist åttiotal, och Jordi Arrese lekte ut honom.

Jag var inte påtänkt när han slog tillbaka spanjoren Manuel Orantes i Franska öppna-finalen 1974 och jag var inte heller med när han till slut vann rysarfinalen mot John McEnroe i Wimbledon 1980, men jag har läst om matcherna, fast utan att känna den där pulsen som när Waldner spelat, samma sak med Stenmark, däremot inte med Anja.

Men i Hedemora träffade jag män(niskor) som talade om Björn Borg med en stolthet i rösten som om Björn Borg egentligen var en familjemedlem. De var med då. De ville att då skulle vara nu.

Själv såg jag bara en vältränad ("bara tennis, ingen löpning") 51-åring med ett leende som liknade Jack Nicholsons varggrin och en blick som utstrålade integritet. Han var trevlig, charmerande. Pratade lågt, nästan tyst, och eftertänksamt, van vid att minsta kommatecken kan bli till en chockrubrik. Vägde racketen fram och tillbaka när han inte drog vänsterhanden genom silverhåret. Han hade just bytt till en mattgul pikétröja som satt väldigt bra för att inte vara av ett märke som jag känner igen.

Bortsett från det där försöket till återkomst, har han varit borta från världstennisen i 24 år. Björn Borg, idolen, omslagspojken och playboyen, lade av för att motivationen saknades, sa han. Jag tror att han glömde säga att pressen var stor, större än vad som var nyttigt för honom.

I dag är familjen nummer ett för honom. Ibland pysslar han med lite affärer. Åker utomlands. Gör vad folk gör mest, är som folk är mest.

Förutom det där med att han ibland spelar på veterantouren, lät han som vem som helst som är . tja, född den 6 juni 1956.

Men han är nu och för alltid en ikon, både i Sverige och utomlands.

Björn Borg sa sig ha svårt att identifiera sig med det. Visst, han var - och är för alltid - stolt över att ha uppnått sina drömmar.

- Men jag är faktiskt bara den jag är.

Så säger de flesta. Långtifrån alla menar det, inbillar jag mig.

Till skillnad mot Björn Borg.

Det var känslan jag fick.

Jag skulle möta B j ö r n B o r g, men träffade Björn Borg.

D e t var stort.

Mer läsning

Annons