Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En meter från döden – nu är han landslagsman

/

Det har gått fort för Patrik Carlgren.
För två säsonger sedan vaktade han målet för Falu FK i division 2.
Nu ska han ta över efter Brageikonen Gerhard Andersson och för bara några veckor sedan kom landslagsdebuten med U21.
I somras kunde dock allt ha fått ett tragiskt slut.
– Från en meter från döden, till att bli uttagen i U21-landslaget. Det är sjukt, konstaterar burväktaren.

Annons

Drygt åtta månader har passerat sedan den där fredagsmorgonen som kunde ha slutat så illa.

Bortamatch mot Landskrona väntade och Patrik Carlgren var på väg att hämta upp målvaktskollegan Gerhard Andersson inför samlingen.

– Jag skulle köra om en lastbil och fick möte med en annan lastbil på andra sidan, minns Patrik.

Han ställde sig på bromsen, men hann inte undan helt och hållet.

Kollisionen blev våldsam när lastbilen träffade Patriks bil, strax bakom förardörren.

Bakdelen av bilen blev skrot.

– Det var jävligt äckligt. Man var väl en meter från döden... Det var jobbigt. Tårarna bara forsade när farsan ringde. Och brorsan kom till platsen och hjälpte mig.

Mirakulöst nog klarade sig Patrik undan med bara ett litet skrapsår på ena fingret.

– Man hade änglavakt kan man säga.

Trots olyckan valde han att följa med sina lagkamrater till Landskrona.

– Det var skönt att vara med laget. Hade jag gått hem hade jag bara gått runt i lägenheten hela dagen och tänkt på det där.

Händelsen har självklart ändå satt sina spår i honom.

– Allt har en mening tror jag... en andra chans... jag vet inte vad jag ska säga...

Han tystnar och fastnar med blicken i tomma intet. Minnesbilderna har etsat sig fast på näthinnan.

– Jag går kanske inte runt och tänker på det. Men man får väl ett annat perspektiv på livet och är lite mer försiktig med vissa grejer kanske. Man kanske inte gör en omkörning i onödan.

Han tystnar igen.

– Från det, till där jag är i dag. Från en meter från döden, till att bli uttagen i U21-landslaget. Det är sjukt.

Vi befinner oss på ett gym i centrala Falun.

Klockan är efter nio på kvällen och när vi anländer sitter Patrik redan och trampar frenetiskt på en träningscykel.

Att vi valt att träffas just här har sin förklaring.

Förutom de vanliga träningarna med laget, spenderar han även otaliga timmar just här.

– På försäsongen tränar jag enormt mycket. Jag vill ju bli så bra som möjligt och då lär man köra mycket själv. Och träna rätt, säger han medan han hemtamt kryssar mellan skivstänger, hantlar och benpressar.

Träningsviljan är något som hängt med ända sedan barnsben.

– Jag har alltid gillat det och tränat extra. Jag tror det har med min vilja att göra. Och mina mål, vart jag vill någonstans.

– Och nu på senare år har jag blivit mycket bättre på att ta hand om kroppen. Att vila, äta och sova rätt.

På senare år har även yoga smugit sig in i hans späckade schema.

– Det är bra för kroppen. Avslappnande och bra för rörligheten... och sedan är det bra träning också.

Att träningsfliten är en stor förklaring till hans positiva utvecklingskurva är han själv övertygad om.

För utvecklats, det har han – rejält.

För två säsonger sedan var Patrik Carlgren knappast ett namn som höjde särskilt många ögonbryn i fotbollssverige.

Då vaktade han målet för Falu FK i division 2. Landskampskontot var tomt, både på pojk- och juniornivå och några tankar i den riktningen fanns inte direkt heller.

– Nej, inte sprang jag runt och tänkte på U21-landslaget då heller.

Men trodde du på det?

– Jag har alltid haft viljan och tron på mig själv. Och man har alltid haft stora drömmar. Men nej, det vet jag inte om jag trodde på.

Den 24 mars i år fick han för första gången dra på sig landslagsdressen i en träningsmatch mot Kroatien.

Patrik var den enda i truppen som aldrig tidigare gjort någon landskamp.

– Men nu det senaste året har det varit ett av mina mål. Och detta är ju ett fint kvitto på att det gått bra, menar han.

Att det gått fort framåt håller han dock med om.

– Utvecklingen har varit bra och jag har nog blivit mycket tryggare i mig själv som målvakt. Man har hittat vem man är och utvecklat allt. Sedan kan man alltid utveckla mer...

Hinner du med själv, mentalt?

– Ja... Men när man blev uttagen nu, så fattade man det inte riktigt i början. Det har gått jävligt fort, det har det. Det säger kompisarna också.

Fjolårssäsongen beskriver han som mycket viktig. Den var hans första i elitfotbollen, då Brage bestämde sig för att satsa på honom som back up till Gerhard Andersson.

– Man lärde sig mycket. Jag visste ju om att "Gurra" var där och han har ju alltid varit förstemålis. Men man lär sig mycket av att ha en sådan framför sig också. Det kan man aldrig ta ifrån honom.

"Gurra" har betytt mycket?

– Det tycker jag absolut. Vi pratade om allt och samåkte till varje träning. Han var viktig, inget snack om det.

Historiken sträcker sig dock längre tillbaka i tiden än så.

– Jag och Daniel Björkman är barndomskompisar och när vi var små spelade Gerhard i Slätta. Daniels pappa var tränare där, så vi var alltid med och sprang runt på deras träningar.

Du såg upp till honom på den tiden?

– Absolut, jag sprang alltid och frågade efter hans handskar när jag var liten (skratt). Och förra året tränade vi tillsammans.

Att ersätta en Brageikon som "Gurra" är dock inget som bekymrar honom nämnvärt.

– Det känns bra. Han är fortfarande en ikon i Brage, det kommer han alltid att vara. Men det är kul, jag går in och spelar mitt spel. Vi är två olika målvakter.

Den person som alltid betytt mest och format honom till den han är, är dock en helt annan.

– Pappa. Han och mamma skiljde sig när jag var fyra och hon flyttade iväg. Vi bodde kvar med honom. Pappa har alltid varit min förebild. Och mina bröder.

Familjen har en stor del i att idrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet, alltid har funnits där naturligt för Patrik.

Redan som liten knatte stod han allt som oftast och bollade med pappa Ulf (tidigare mittback i bl.a IFK Göteborg och Brage) hemma på gården.

Två av hans bröder, Mattias och Jonas, är båda spelare i IBF Falun – något som även Patrik var till 15-årsåldern.

– Då slutade jag med innebandyn och valde fotbollen. Jag tycker det är mycket roligare.

Moderklubben Samuelsdals IF byttes, efter hand, ut mot Falu BS och senare Falu FK.

Att han hamnade mellan stolparna var mest en slump.

– Jag var yngst av bröderna. "Ställ dig i mål", sa de (skratt). Sedan har det bara blivit så. Jag har spelat ute också till och från, men började stå i mål seriöst när jag var tretton.

Valet är inget han ångrar i dag.

– Att stå i mål är det roligaste som finns, jag älskar att rädda bollar. Det är bara så.

I år får han konkurrera med nyanlände amerikanen Bryan Meredith om målvaktsplatsen.

Då Patrik fått vakta målet i Brages samtliga matcher i Svenska Cupen tyder dock det mesta på att klubben redan gjort sitt val.

Han själv vill dock inte ta de orden i sin mun, men efter lite trilskande går han åtminstone med på att det ser rätt ljust ut inför säsongen.

– Ja... jag vet inte. Man ska ju aldrig vara säker, men jag har ju stått alla tävlingsmatcher. Jag har känt att jag har fått förtroendet. Nu är det bara att bygga vidare på det.

Mer läsning

Annons