Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EM-kommentaren: Fru Fortuna vände oss ryggen

Annons

Det brukar sägas att tur är något man inte bara får utan har när man förtjänar det. Men är det verkligen så?

Sverige hade ju lyckan med sig när vi inte förtjänade att ha den. Men när vi förtjänade att ha den på vår sida var den borta.

Men medan engelsk press gjorde domaren Urs Meier till nationellt hatobjekt efter sin snöpliga sorti, medan fransmännen rasade mot sina egna stjärnors lättja och inkompetens, behöver vi inte leta syndabockar eller söka undanflykter.

Det finns ingen anledning.

Sverige har ju gjort en riktigt bra EM-turnering, haft en del av den tur som behövs för att lyckas också.

Det känns bara så snöpligt att det svenska landslaget fick packa väskorna och flyga hem efter sin bästa match i EM. Det var kanske en av de bästa landskamper Sverige spelat sedan VM i Argentina för två år sedan..

Uppkäftigt är ordet.

u u u

Låt oss dock ta fasta på allt det som är positivt, som är berömvärt:

Sverige har visat att vi har ett fotbollslandslag som i mästerskap efter mästerskap inte bara kan matcha utan också besegra de stora nationerna.

Vi kan det tack vare en ständig medvetenhet om vad många överbetalda stjärnor och tveksamma coacher tycks ha glömt när framgången förblindat:

Fotboll är ett lagspel.

Bäst av allt: Ingen spelare i vårt landslag är ens på väg att närma sig karriärens "bäst före-datum".

Ett datum vi annars med viss förvåning sett att flera spelare och flera lag är närmare än vi kunde ana före EM.

Dessutom har vi ett nyligen lyckosamt U21-landslag. Flera av spelarna där vi säkert lira VM 2006 eller EM 2008.

Den ljusnande framtid är alltså fortsatt vår.

Det vore mig fjärran att ens andas ordet syndabockar om straffmissarna Zlatan och Mellberg. De tog sitt ansvar, de försökte. De råkade missa.

Det räcker nog med att de likt Staffan Tapper får leva med minnet av de där straffmissarna under resten av sin karriär och även långt efter.

Tappers namn i den svenska fotbollens historiebok är fortfarande i dag, 30 år efter den hände synonymt med straffmissen mot Polen i VM 1974.

Däremot är jag förvånad om det verkligen är sant att Andreas Jakobsson backade ur som tilltänkt straffskytt. Att han fegade ur och vek ner sig.

Är det sant är han nog den som mår sämst av alla efter straffdramat.

u u u

Jag undrar förresten hur Tommy Söderberg mår?

Efter sju år är det punkt, slut, finito för förbundskaptenen som trots exempellösa framgångar pendlat mellan att vara årets svenske idrottsledare och var mans villebråd för onyanserad kritik.

Söderberg må, som alla andra, ha sina negativa sidor. Men ingen kan ta ifrån honom hans positiva kvalitéer, hans lidelse och engagemang.

Söderberg är en på flera sätt unik idrottsledare.

Hans framgångar är definitivt ingen tillfällighet utan ett resultat av oerhört hårt arbete efter en linje, en princip han och Lagerbäck trott på.

I magister Söderbergs egen betygsbok lyser resultaten som guldstjärnor. De talar för sig själva.

de är vunna med en för dagens elitfotboll ovanlig människosyn.

Ytterligare kommentarer överflödiga.

Med exempelvis en Dick Advocaat eller Jacques Santini på bänken i stället hade vi garanterat inte spelat så många mästerskap som vi gjort under firma Söderberg och Lagerbäck.

Men vem vinner EM? Håller Tjeckien, lysande i andra halvlek i går, distansen ut? Kan mina grekiska favoriter överraska igen eller är de mätta på framgång? Portugal?

Faktum är att semifinalerna och även finalen känns ungefär hur öppna, hur ovissa och hur chansartade som helst.

Ungefär lika ovissa som ett straffdrama en midsommardagakväll i semesterparadiset Algarve.

HANS DAHL

Mer läsning

Annons